Marcus Nyblom

The Corpse That Will Not Die

2011-12-22T16:01:00.001+01:00

Here's a panel of something I'm working on. I was going to post a long rant about my miserable state of mind, but maybe this picture says it all.
Merry XMas to you all!

Dude, It Is Christmas

2011-12-05T11:18:00.001+01:00

Meaning you should buy stuff, mainly art and/or prints made by crazy and poor artists like me and my peers. So, please look into my "Buy Stuff" page and order something! If you are a struggling artist yourself you may be excused.

Tranchée racine No. 2 by United Dead Artists

2011-11-28T14:56:00.001+01:00

“Tranchée racine” No. 2, edited by the amazing artist Mr. Stephane Blanquet has just arrived from the printers! Please buy from Monsieur Blanquets website: http://www.blanquet.com/marchandises/. It will most likely be distributed elsewhere as well at well assorted shops and festivals.

I am happy to be a contributor. Here are the rest of the great artists involved:

Blanquet, Lolmède, Stéphane Prigent, Amélie Fontaine, Camille Lavaud, Marc Brunier-Mestas, Juliette Déjoué, Piguel Geraud, Charles Papier, Ichiba Daisuke, Christian Aubrun, Philippe Lagautrière, Diego Perrotta, G, Alice Pole Ka, Arnaud Loumeau, Guillaume Dénervaud, Pit, Marcus Nyblom, Mathieu Desjardins, Captain Cavern, Xavier Robel, Céline Guichard, Glenn Head, Démoniak, Sretan Bor, Fréderic Fleury, François De Jonge, Mavado Charon, Aditi Lago, Marcelo Bordese, Matthew Couper, Céline Le Gouail, Jurictus Necato, Pascal Doury, Jeremy Boulard Le Fur, Francesco Defourny, Stefanie Schilling, Helge Reumann, Aleksandra Waliszewska, Martha Verschaffel, Diego Fermin, Alice Odilon, David Sandlin, Tom de Pekin, Anne Van Der Linden, Wouter Vanhaelemeesch, Lilas, Tristan des Limbes and Rory Hayes -

12 PAGES 66 cm x 47,5 cm

3 euros

Produced by: United Dead Artists

Puke And Barf Gag

2011-11-22T16:12:00.001+01:00

Working With Kids

2011-11-22T12:37:00.001+01:00

After having had a break for about six months I'm back to at least part time working as a teacher. I love working with kids, really. At least when they're preschool to maybe sixth grade. But sometimes it all depends on where and under what conditions. I was working most of last year as a teacher. The good things about teaching is that you get a lot of input from the kids. They've got great ideas when it comes to design, storytelling, characters, etc. you just have to listen and learn from them.

The picture is made by me, not a kid.

Joe Strummer Said:

2011-11-21T12:04:00.001+01:00

"Nothing in the world can take the place of persistence. Talent will not. There is nothing more common than unsuccessful men with talent. Genius will not. Unrewarded genius is almost a proverb. Education will not. The world is full of educated derelicts. Persistence and determination alone are omnipotent."
-Joe Strummer.

Joe Strummer would know what he's talking about. Not that he lacks talent, on the contrary. But hearing that from an artist makes it all the more valid. Also, being an artist myself, knowing what it takes -all I can say is that I agree most fervently. Persistence is what counts, not much else.

Happy Shojo-manga-day

2011-11-19T13:03:00.001+01:00

I'm not really sure why my previous domain http://www.marcusnyblom.com/ has apparently been bought by a japanese speaking person or entity who has written something about a "toy camera" judging from Google translate.

Toy cameras are fun, no doubt, so I don't really mind. Anyway, I used to own this domain, then got really poor and couldn't pay my bills. So I had to let go of that one, unfortunately. The domain-name in itself isn't really of any greater importance to me, so just go ahead and write about toy cameras, why don't you!

The pictures in this post have nothing to do with the subject, other than the Japanese connection, but I kind of like how they used to (or still do?) draw the eyes on the girls in shojo-manga in the 1960's and -70's.

The Dark Ages

2011-11-15T06:22:00.001+01:00

The Dark Ages have arrived in Scandinavia, that is -the month of November.

In every other part of the world it seems you are happily spared from The Curse Of The Northern Demon Of Darkness that is the most depressing month of the year.
November means that the sun sets at three 'o clock in the afternoon. November means work, work, work and no play makes Marcus a dull boy. November, every tree sheds its' leaves, the cold sets in but there's no snow to make it all beautiful again. November you readily lose faith in everything.

Ok, so, being a privileged Swede you most likely will buy a pretty expensive ticket for a flight to cheap Thailand, where, after having contributed to destroy the atmosphere on this planet, you may proceed to rampage the sea anemones, fish habitats and whatnot, as well as bask in the soothing warmth of the sun. Good for you.

November is death-like. I'm not saying I'm suicidal, believe me. It's just that everything closes down, and nature takes it's last breath.

There Are Many Reasons To Not Become An Artist

2011-11-09T22:26:00.000+01:00

And here are just a couple.

This evening, I am on a mission. Tonight, I am going to make a very exciting attempt to reveal to you just a few reasons not to become an artist -and I will probably feel the need to augment this list as I progress. The list is just a sort of note-to-self, as well as an experienced artists' ponderings over his situation, sharing his wisdom to the rest of the world.

I promise to be brief here. There are so many things to say but so little time -and besides, I wouldn't want to unintentionally inspire you to kill yourselves out of despair after having read my blog, since I would then go down in history as having created a wave of artist-suicides. That wouldn't be productive for any of us.

1a). As an artist, or as a person who believes you are inclined toward artistic and/or poetic self-expression, you are likely to be prone to suffer from a psychiatric disorder of some kind, either now or at some future point in your life.

What I'm telling you now is a statistically proven fact and no joke, according to recent findings by renowned scientists.

Because of this evil fate you have been dealed you will probably have to spend gazillions on mental health-care, as well as hours and years in treatment, and/or in an insane-asylum.

The combination of art and psychiatric disease is sometimes great, if you think of, for instance, the famous-but-not-so-happy-or-wealthy-while-he-lived painter Vincent Van Gogh*, and many other renowned artists and writers and musicians with him.
For the most part however, it will be disastrous when it comes to the people closely involved -namely you and your family (as was the case with Van Gogh and his brother Theo, who had to take care of his talented but unfortunate siblings' lack-luster career and defunct economy).

1b). There are three major diseases closely connected with creativity and a "minor" one. The three are schizophrenia, depression and bi-polar disorder. The minor would be ADHD. If you have one of the major or all four at once, perhaps (which is quite possible), then you might as well give up and go with the flow -just go, artist, go! Understand that you'll never be like anyone else, paint your crazy paintings or whatever your voices make you do, and there's nothing you can do to change your genetic disposition.

If you are born with ADHD, and/or depression, you may give up, or find medication that might help you concentrate on one idea at a time and also get rid of your depression.
Maybe, hopefully you will find help. If you can only remember to take your meds and if you can only remember your doctors' appointment, be on time to said appointment and not miss it all together, and if you can only not change your mind a hundred times about using the prescribed medicine, et cetera.

2). You will love what you do -your work, that is- but you will many times lack the most important part of life that makes possible very important bits and pieces in the everyday puzzle. These important bits and pieces are helped by something we call "money", and this "money" is a utility that facilitates your survival in our society in a very direct way.
Without money, you could one day, when you have finally succumbed to society's so-called rules, moved out from your doting parents/mother at the young and for an artiste (and may-be prophet) incredibly fragile age of 33, find yourself homeless, in need of a job, in need of a friend, in need of a life.

3). Your greatest hope as an artist stands to not being very talented at all, so much so that everyone discourages you to the point that you realize your failure and turn to banking/politics/advertising or any such line of work where lying is inherent. Hitler was a noted artistic failure (excepting his auto-biography "Mein Kampf", sold to every German household not counting the Jews, read however by just a few) and just look where that got him! Even so, Hitler was most likely mentally ill at some time in his later life, so he could possibly have been a "great" artist and more important, a human being, had he just stuck to his guns and pursued his career as a painter.

Admittedly, comparing yourself to Hitler and for instance Jesus and other maniacs is a sure sign of delusions of grandeur, therefore leaving anyone with such thoughts bare of any realistic chances to pursue a career in the creative world.

I'm gonna have to give up on this negative rant for tonight, but I'll promise to be back to give you the low-down on what goes on in The World Of Negativity at a later date.

I have, as you probably guessed, thousands of ideas, too few talented slaves and devotees that are willing to work for me for free so that they can help me achieve my life's goal: to actually have time to do all the things I want to do, to execute all of the ideas that come to mind as I do my doodles and sketch my sketches.

In any case, here's one. I want to make this comic-book or picture book with these two characters depicted above. I have already made a sketch for the cover as you can see. Now, please give me your money so I can realize this dream. Seriously! This here Paypal button will let you donate any amount of money (small or large, you decide) to me personally. Just click it. If you do, I will naturally mention you as a donor in the book. Thank you!

One last thing to sum it all up: when you are posed the inevitable question "Why did you become an artist?", there's a simple reply: "Because I am insane!"

That's all for tonight, folks!

*Van Gogh -no-one knows whether he actually killed himself or if he was accidentally shot in some kind of silly game with a couple of youngsters, as was theoretized recently. Also, he actually didn't cut off all of his ear, but just half or part of it, or just the earlobe, I'm not sure which. In any case, he wasn't a terribly joyous character, even though I'm pretty sure he tried very hard.

2011-11-08T22:40:00.000+01:00

This may seem really silly, but it's a simple way of having fun with your drawings. At least that's what I think. In any case, gives me something to do.

Lewd And Newd

2011-11-08T21:43:00.001+01:00

I was going to do some erotic illustration for a publisher I know, but it got really hard -no pun intended.
As a matter of fact I think drawing porn is dull, but then we have the so-called erotic art. I tend to just leave the eroticism behind, and lose interest. I love drawing naked women, but that doesn't automatically imply sex or eroticism for me.

Anyway, here's a detail from a stab at a career as a pornographer, just for the hell of it. Enjoy.

2011-11-08T21:38:00.001+01:00

2011-11-08T19:31:00.001+01:00

Welcome To The Working Week!

2011-11-08T06:20:00.001+01:00

Happy Belated Halloween

2011-11-07T21:35:00.002+01:00

I usually am really critical against anything I draw -or at least many things. This ppicture to the left I didn't like at first. But now, I think it's ok. I didn't want it to be "goth" in any way, but no matter what I did it went goth. Then again, it's hard to avoid. Still, I kind of like it. Cheers, and have a happy spooky evening.

The Holy Dozen

2011-11-07T21:24:00.003+01:00

Hey there, folks, I have twelve followers -known, at least, that I have dubbed The Holy Dozen. You are like my twelve disciples, following me wherever I go, cleaning my feet when I'm tired, pouring oil in my hair for some damn reason, taking notes incessantly, preparing for a New World Order and a new Book of Books, i.e. a new comic-book. By me. I have survived 33 -by far, which means that I'm a lot older than Jesus was when he died. Which must mean that I'm a bloody sinner and a human being. Good to know. As a human, I am with my faults, most of all that of confusing everyone including myself. But, since no-one reads these words I might as well not give you any explanation at all. I'll just keep on rambling about nonsensical stuff like this... Then post some picture and you'll be happy. Hopefully. So, thank 'ee, ye disciples of yore, et. cetera.

Below is a photograph from an exhibition in Treviso, Italy, where I was represented.

Admit it, life sucks!

2011-11-07T12:55:00.001+01:00

A Doodle A Day Keeps Me Doodling Away

2011-11-07T12:53:00.001+01:00

2011-11-07T12:48:00.001+01:00

A project that was postponed unto posterity, it may seem.

2011-11-07T12:46:00.003+01:00

A Doodle A Day

2011-11-07T12:46:00.001+01:00

A Doodle A Day Keeps The Psychiatrist Away

DC3D

2011-07-27T23:48:00.000+02:00

New book entirely in 3D, a compilation by 80 artists. In the spirit of "Hopital Brut" this book in XL-format (30cm x 42cm ) as well as a4 inside. I'm happy to be part of it.

Cover silk-screen print, inside offset.

Puking eyeballs by:

A GRASS 1950 / AHO Sami / ALKBAZZ / ALX / ALDERETE Jorge / BERNHARDT Antoine /BALD Eagles / BATHORI Marthes / BERTOYAS / BOLINO Pakito / BOLUS Andy / BINDI Valerio /BRINKMAN Matt / BROCHIER Laetitia / BRUNIER-MESTAS Marc / CANTRELL Daniel /CARITTE Jean-François / CLIFTON Mark / COSTES Jean Louis / CRAOMAN / DADA / DAVE2000 /FANELLI Ciro / FAUCOMPRE Quentin / FREDOX / G / GEORGARAKIS Timothy / GIOM / GOOD Mischa /GOMEZ Carmen / GUEDIN gnot / GUEDIN dav / GUICHARD Céline / HAGELBERG Matti / ICHIBA Daisuke / JUDEX / KRISTEAU Jean / KARKKAINEN Reijo / KASAHARA Wataru / KELLER Keennan Marshall /KEROZEN / LADOUSSE Olaf / LATVA-NIKKOLA Jarno / Le Liquide de la tête / LEVASSEUR Ludovic / LILAS / LOMBE Patrick / MAREOU / MARTY Pierre / MOOLINEX / MP5 / MUSTURI Tommi/Duy N’GUYEN / SEKITANI / NUVISH / NYBLOM Marcus / OMER Franck / OTA Keiichi / PAPIER Charles/PIT / PROGEAS Didier / QUIEVREUX Léo / RAMSEY Luke / REMI / RICTUS Sam JUDEX / RICTUS Ju/RITON La Mort / SCHEIBNER Reinhard / STU MEAD / T MILES Jason / TOLIC Bruno/ Tomahawk Gwen/VALENTINE / Valentina / VANDENBROUCKE Brecht / VALIUM Henriette / VERO / YOKOGAGA / ZABRATTA Meme / ZVEN

104 pages offset // cover silk-screen //

3D-glasses//

30cmx42cm///

900ex

30€

SHOP////http://www.lederniercri.org/shop/index.htm

Avorton

2011-02-26T10:38:00.002+01:00

Some news of my artistic endeavours: I'm represented with a couple of pics in the first issue of Mathieu Desjardins screen-printed fanzine called "Avorton". Avorton is a collection of brilliant artists, some of the most noteworthy I would like to mention are Tommi Musturi -my Finnish colleague who publishes Glömp, among other things- and my current fave artist Aleksandra Waliszewska, and also my other fave artist Brecht Vandenbroucke, as well as many more. The complete lineup:

AVORTON

by Mathieu Desjardins

with Priscille Claude, Mathieu Desjardins, Tommi Musturi, Pierre Marty, Laurent Impeduglia, Matthias Lehmann, Brecht Vandenbroucke, Olivier Allemane, Cazzimir Meulemans, Ludovic Boulard le Fur, Sam Rictus, 4ndr345m4rch4l, Remon Chambi, Marcus Nyblom, Aleksandra Waliszewska, Jean Lasalle

EUR 30.-

send an email at mdesjardins@hotmail.fr

Some pics:

Besides this Le Dernier Cri will make a book for me that will be done before the Crack!-festival in Rome, if all goes well. The book will likely be in A3-size, with small inside booklet as well, both silk-screen and offset. It will contain some old stuff that was printed in my first book, as well as some stuff made for Galago and others. Also, new material will be in it. Comics as well as pics. It will look better than anything I have ever printed before.

In a few days, going to Thailand for two weeks. Veeeerrryyy goooood for me and my wife. This winter has been the longest and coldest ever, since I can remember, perhaps even worse than in the 1980's when I used to walk to high-school and almost froze to death (not wearing enough clothes of course, too cool for school).

On the side of working as a teacher -a job that I am proud of and that I enjoy alot- I also make drawings once in a while for some magazines, for example the Swedish anarchist magazine Brand. Next issue will feature an interview made by me with the eminent director of the aforementioned Crack!-festival, Valerio Bindi. Last issue features some drawings by me as well.

Ok, blalalbablaba, and then bla.

Think Mink!

2011-01-18T20:40:00.000+01:00

Accidentally, I found a great compilation of songs, a cd with tunes chosen by John Waters. One of my favourites is by Mink Stole (who's got an amazing voice), the great performer that has collaborated with Waters on many or most of his films. I recommend a listen and that you buy the cd at amazon.com or some such online store. The compilation is called A Date With John Waters. The cd also features a track with the late, great Mink is working on a cd with her fellow musicians/band, apparently!

Here's Mink's website: http://minkstole.com/

It's Sunday morning

2011-01-02T10:25:00.000+01:00

Sunday morning, and I can hear the churchbells ringing. A bus or a car outside makes efforts to start from a stand-still. A layer of ice on the street makes this quite difficult. It's been snowing heavily for most of December. I'm lying in bed, being real lazy, but then I feel I can justify this by all the work I'll bre doing in the coming days -being a teacher, doing some illustration for a magazine, and so on. Have a good Sunday!

2010-11-26T13:38:00.000+01:00

I've definitely decided to postpone my graphic-novel until who knows when, maybe it'll take another six to eight months until it'll be delivered. This is because I decided to extend it, since it originally would be just about 60 pages, a little too short to publish as a book (in Sweden anyway). So, nowadays I'm planning some new pages, and the end result being somewhat closer to maybe 120 pages or so. Also, the aim is to make it a little more exclusive -better print quality, two colors, perhaps hard-cover, etc. Ok, so that's the news guys. In the meantime I'm going to submit some stuff for a couple of fanzines. Some friends and aquaintances of mine asked me to partake in these projects. I'll notify you here when the time comes.
Still working on some collection of images for a screen-printed hand-made jewel of a book for Le Dernier Cri, imagining it'll take some time as always with me. I'm mostly careful about what I submit and i usually never send anything that has been published before.
If anyone tried accessing my website marcusnyblom.com you couldn't. Hopefully this problem will be rectified in the near future. No worries though, we got it all here don't we?

I've been working as a teacher lately, mainly for kids in grades 1-4, and man they are awesome! They really inspire me. The stuff that they come up with is always fascinating of course, since they haven't yet been totally programmed to suppress certain emotions and to avoid displaying their feelings. Also, the pictures they draw are to die for, I love them. When they learn I'm an artist they tell me they want to learn to draw like me -and I tell them that I want to learn to draw like them.

Drawings

2010-10-14T22:29:00.004+02:00

Here's some drawings I made it.

This is what I was talking about earlier, to get back to something I did in '06. Just a sketch. It's just plain old pencil on paper.

This is sort of a new style, getting real dirty and gooey. It's a mix of ballpoint-pen an uniPosca. Next I'm going back to painting, when I can afford it. I haven't basically painted since about fifteen years I think. Over fifteen years probably.

2010-10-08T12:31:00.007+02:00

2010-10-07T13:49:00.001+02:00

This is really old, like 2007 or something.

I thought you could have several pages with different blog-content since you can add a page in your blog -but no. That sucks! I was gonna post old stuff there, like this picture, but I have to resign. Maybe I'll just use another one of my blogs. We'll see.

....

2010-10-05T21:30:00.001+02:00

New stuff.

I'm having one of those bored evenings, alone in the house, with my cat, listening to some Singapore 60's pop, eating dried fruit, sketching. I'm actually hungry but I don't want to eat bread or anything. Waiting for my wife to get home, without her life is boring. I want to make muesli but i'm too lazy. But I think I should make some anyway since I'm hungry. I'm getting pretty good at making veggie food by the way. Yesterday I made tofu (well I really didn't make the tofu myself) with hot peanut-butter sauce, turned out very well, and today I made bean-burgers with mashed potato and tsatziki, really good as a matter of fact (well I'm pretty picky, so I should know!). Best of all, I did it really fast without thinking too hard and hesitating like I always do.

Celebration

2010-09-28T00:57:00.003+02:00

To celebrate my newly reinstated scanner that has been out of its' job for too long a time because it can only communicate with stone-age equipment (e.g. Windows), I hereby post a Dave Cooper-ish rendition of Ye Olde Tymes when there were Strong Amazons trampling Ye Olde Earth in defiant unison with Ye Large Lizarde-Creatures.

.....

2010-09-27T09:49:00.001+02:00

The Mahatmas, 1991.

The Beatles made me want to play in a band when I was a kid, and eventually I did, albeit for a pretty short time-span of about three or four years in total. Which was unfortunate for me, because it was only after some years of playing that I was starting to become any good at playing guitar. The one I'm holding is a borrowed one.

I owned a red Fender Jaguar that I had to pawn and eventually sell to be able to pay my rent. And that was the end of that. Since then I haven't really touched a guitar. I still own two acoustic ones, one of which was sat on by the singer (not the one present in the picture above) when we were still a band, so it was kind of broken ever since. I love music of course, but when I moved to Stockholm after having attended art-school and played in the band, I didn't know anybody and didn't dare apply to be part of some band. I was shy and depressed. I'm still depressed but not very shy. I went to another art-school, dropped out, lived on welfare, got some job, attended university, dropped out, got another job, lived on welfare, and so on.

Events Of The Past Few Days

2010-09-21T12:33:00.021+02:00

Sweden had the elections on Sunday, and the results were rather disconserting, however expected. I didn't vote for the Alliansen, the party-coalition in power. They are now in a minority which could cause some trouble. The most dangerous outcome of this election is the introduction of a new party into the parliament, the extreme right-wing, racist party, "Sverigedemokraterna". These people got about 5.6% of the vote, which potentially may give them power to overthrow a minority-ruling government coalition. We'll see what happens, so far no-one wants to even speak to them, so we don't know yet what the parliamentary situation will be at the beginning of October when the prime-minister has to summon his thingamagee.

This is what it looked like at the center of Stockholm-city the day after election. People upset over the racists in parliament. Good to know that roughly 95% of the population DIDN'T vote for those assholes!

Last week I was in Helsinki with my wife at the comics-festival there, and also just hanging out and looking at the interesting architecture. Now I know why there's a band called just that (listen on Spotify here: Architecture In Helsinki – Do The Whirlwind). Architecture in Helsinki (not the band this time) is really very interesting. It's like Gotham or something. Very cool and beautiful.

Above: Ice-cream penguin.

Damn best mushroom.soup I ever had, at Saluhallen in the Helsinki harbor.

I have to say this is the most best-looking coat I ever owned. It's an Italian marines' trench-coat. It cost 1000 euro. Cool eh? Ok, just kidding, it cost me 30 euro, vintage but totally unused, including button-on warm lining.
I can only thank my negotiating skills, the Italian salesman who was kind enough to sell it to me for such an affordable price, and luck (since he had two of them, one blue and this one, and this fit perfectly).
My only mistake is that I didn't buy the blue one as well (which I didn't even try or look at).
I had been looking for a trench-coat for ages, but the nice (new) ones are too expensive (i.e. Burberry), and most you find now are the short models, following the trend of the past few years. Which I think is just crap -trench coats are supposed to be long.
The ones you find in stores nowadays make you look like a total idiot. They don't do any good either since they aren't good as rain-coats or shelter against the wind. It's closer to a jacket as a matter of fact. I should be the one dictating mens fashion. In case you didn't know, I love to dress well. It's just that I can rarely afford it.
I can recommend Helsinki by the way if you're looking for long vintage affordable ones -I found several there. As a matter of fact, (and please keep quiet about this) I can recommend Finland in general when it comes to vintage clothing. I bought an amazing three-piece wool-suit there (not some trashy Dressman-shit) for 24 euro. Beat that if you can.

Cool goth phallic protuberance made of Ye Olde Scandinavian granite, trying to pry into Gods' asshole on top of a hill in Kallio. The local populace were drinking their morning brew just outside. It was Sunday! Outside a church! Sinners!!

Reindeerspotting - Escape From Santaland

2010-09-18T00:16:00.016+02:00

I just watched "Reindeerspotting". A documentary portraying barely twenty years old Jani, a drug addict living in Finnish Rovaniemi -the city in Lapland otherwise known as "Home Of Santa".
Rovaniemi is a snow-white Hades of boredom. Jani is willing to do anything to escape the tedious, tawdry everyday greyish dullness of reality.
The film-maker, Joonas Neuvonen, studying filmmaking in India at the time of shooting (2003), returned to his home-town Rovaniemi and caught up with some of his childhood friends. Or maybe I'm wrong -I'm not really sure... I think I read somewhere that Neuvonen actually was hanging out with his friends and was out of work and had nothing to do, so he started filming everything. And perhaps this is apparent in the film somehow. Anyway.

The sordid and deeply disturbing details of this documentary about heavy drug-users are known to most, of course, and has previously been popularized in the film "Trainspotting" -which the title of this documentary alludes to. Also, Swedish Stefan Jarls' "Modstrilogin" ("They Call Us Misfits") is a predecessor, equally unflattering in it's portrayal of societys' outcasts.
Reindeerspotting is a Finnish equivalent, and an in a sense important update for todays' audiences, revealing that absolutely nothing has happened since Jarls' exposé was introduced over 40 years ago.

Neovonens' documentary, his first, has a curiously detached and yet very sympathetic view of his friend Jani, who is unfortunately doomed and inevitably set for his own destruction. Jani is intelligent, warm and owns an affectionate charm that makes this all the more hard to watch.
The film is very well edited and the unflinching material, thanks to Neuvonens', literally, very up-close approach to his subject, is intense and gripping in a stark and sad way.
Jani recently was found dead in Phnom Penh (2010).

ASIATROMA, Le Dernier Cri in Japan.

2010-09-08T23:54:00.001+02:00

In case you are interested in hand printed, silk-screened art-books, I implore you to check out and order Le Dernier Cris' latest product; an anthology of many artists from around the world, HOPITAL BRUT, ASIATROMA. This edition is especially made for the introduction of Le Dernier Cri in Japan. Me and a ton of very talented colleagues and friends are in this crazy thing, buy it and you won't regret it. It's over the top art, out of bounds, weird, vulgar, violent, vicious, voracious, vanguard, -you name it.

Here's a link to the shop: http://www.lederniercri.org/shop/index.htm
And here's some more info from: http://derniercrinews.blogspot.com/

ASIATROMA/ HOPITAL BRUT SPECIAL JAPON
SORTIE POUR EXHIBITION SEPTEMBRE TOKYO / FUKUOKA ....
TRIBUTE TO YOKAI AND MORE !!!!!

Avec : Keiichi OTA, Sekitani, Ichiba Daisuke, Nemoto, Les Frères Guedins, Bolino, Julien Rictus, Stu Mead, Fredox et Laetitia, Andy Bolus, Valparess, Matthias Lehmann, Antoine Bernhart ,Moolinex, Martes Bathori, Nuvish, Matti Hagelberg, Marcus Nyblom, Craoman, Dave2000, Brecht VandenBroucke, Tommi Musturi, Mathieu Desjardins, Anne Van Der Linden, Brinkman, Gary Panter , Guillaume Soulatges, Judex,Michel Goyon, Albert Foolmoon, Liquide de la tete, Clark Walter, Franck Omer, Timothy Georgarakis, Maki , daniel cantrel, tomahawk, Vero, Zven, Maite Grandjouan, mathieu jiro, Sophie guerrive, Reijo Karkkainen, Helge Reumann, Clark Walter, marie Valentine, Zeami, Leo, celine Guichard, Andreas Marchal, Pit, Klaus Theuerkauf, george tourlas, Yokogaga, Luke ramsey, JM Bertoyas, Marcel Ruijters, valium, Marc Brunier Mestas Nina Bunjevac, Isao Moutte, Dennis Tyfus, Pierre Marty, Jonathon Rosen ,Reinhard Scheibner, shannon freshwater, Pegui, charles papier,Alkbaz, ciro, thomas Bonin, Romain Lamy, Richard Bawin, Quentin Faucompre, Maija Kurseva ,John Broadley , Lilas, Quicky, Giraud ,DDB , Jo 99, Camille Girard et Paul Brunet, Remi,Ludovic Levasseur, Mikko Kallio , didier progeas, Bald eagle, Olaf Ladousse, Franck Omer , Keenan Marshall Keller, Yann Taillefer, Stephanie Lucas...

22x30cm + divers formats intérieurs
200 pages en sérigraphie et offset
Couverture 5 passages couleur
600ex
40€

You Have Been Disconnected

2010-08-26T11:32:00.001+02:00

You Have Been Disconnected by MANY

Harlan County, USA

2010-08-10T00:20:00.000+02:00

Two words:
Harlan County, USA. Watch this movie. It probably is the best documentary I've seen, and it may be one of the best movies I've ever seen. Yes, I know, I keep throwing superlatives at those documentaries, but hey, I've had the good fortune of being able to pick and choose from a collection of them (where, I won't divulge).
Anyway, Harlan County is amazing, in every way. There is no flaw at at all, everything is perfect, and everything in this film is true and has happened for real. This is a beautiful movie that I really can watch many times again. It's beautifully shot and edited, and there's music as well! The people who are part of this documentary are beautiful in every way -it's uplifting to see how they struggle, how great humanity can be when there's so much at stake. Also, there's alot of tragedy going on here, and lots of ugliness. Harlan County USA, by Barbara Kopple, is about a strike (amongst other things) by the coal-miners in Harlan County, Kentucky. It shows how the workers fight against the company and their gun-thugs, the scabs and the extraordinarily poor and dangerous conditions of every-day life.

There are some reviews on IMDB that are interesting, some of which are by people and miners who still live in Harlan County.

I believe Youtube has the whole film uploaded if you can bear low-res (the one below has German subs apparently). Otherwise I recommend the Criterion Collection DVD. It's well worth owning.

About Titicut Follies, and other movies

2010-08-08T11:42:00.000+02:00

I read yesterday on Wikipedia that Ken Kesey who wrote One Flew Over The Cuckoo's Nest that he actually worked in an asylym as a warden in the fifties. So, I was wrong earlier when I assumed that the movie was been based on the Titicut Follies. Well, it could have, but I don't really know. In any case this proves that there was a widespread way of treating mentally insane inmates and patients in the US at least during the 50's through the 70's. It's very interesting, and I don't know if Wiseman had read Kesey before filming Titicut Follies, but the part in the documentary where a man is kept at the asylum in spite of everything pointing to clear signs that he is absolutely sane, and is also labeled paranoid-schizofrenic, eerily reminds of the Milos Forman movie. In any case, watch the documentary.

Other movies watched since last time: Dom kallar oss mods (They Call Us Misfits), by Stefan Jarl.
This is the first in a trilogy by Swedish filmmaker Stefan Jarl portraying mainly two people during a course of years. It is quite apparent from the start that most things in these bright but mistreated twenty-something guys live's are going down-hill. For me this is such a depressing movie that I have a hard time watching it. Possibly because it is about Swedish kids, and that they are very sympathetic and that I of course recognize the surroundings (Stockholm and Sweden). Nothing has really changed since then, this could have been filmed today. In school "Dom kallar oss mods" was mandatory screening, we had to sit through this. Which I don't really get, because the guys (nicknamed "Kenta" and "Stoffe") that we learn to know are -according to me- doomed from the very beginning. There is not a chance in hell that they'll ever change their ways, or that society that matter will or are able to help them, unfortunately.
In any case, it is a brilliant documentary, a classic.
In hindsight, what a person like my best friend, who died of an overdose (of heroin, I presume) when he was about to turn thirty, might have been taught by viewing this film, which I'm sure that he did though I don't exactly recall, would never have reached his inner turmoil. We were always hanging out and had he not watched it he must have been home from school. When we were in school, we were the first guys in class to start smoking. The other classmates taunted us for this but soon enough everyone was using tobaccho one way or the other (snuff or cigarettes). Also, alcohol was a vice shared by me and my friend. He was always intent on getting very drunk almost every week-end. Well, that was when we were about thirteen. Later on he apparently turned to harder stuff. I recall that we even made a promise to each other never to touch cannabis. This promise I couldn't keep, of course. Then again, by then we weren't even friends anymore. I never touched anything harder than cannabis or alcohol, and now I tend to not even drink alcohol other than perhaps once a month. My friend died, perhaps even killed himself. Another of my then friends did the same last year. It's strange, odd, and sad. I don't know about many of the other people in my class, but some of them I met a few years ago in a class reunion.
Ok now I gotta do some home-work. That is, do the dishes!

It's documentary-time, again!

2010-08-06T14:11:00.001+02:00

Since there's a great mound of amazing and interesting docu's to see, I am spending most evenings indulging in the art of getting awed, shocked, warmed, but mostly very saddened by the state of the world. For every documentary I watch, I get more radicalized politically, for every North-American documentary I watch, I tend to hate the U.S. even more. And with that I mean everything. Well, many people over there are good, no doubt, but what kind of awful society do they live in? Is it even a democracy? Well, I guess that depends on how you define the word "democracy". I've lived in the US and spent time there, but unfortunately only on the East-coast, so I can't say I have any first hand-knowledge of the great west, the rest of the country.

In any case, the next documentary I implore you to watch is this one:

Paradise Lost: The Child Murders at Robin Hood Hills (1996)

This is sick! It's the sickest portrayal of the US since my last post! Damn, I want to puke, it's disgusting. The people in this documentary, with a few exceptions, seem totally backwards, uneducated, retarded, inbred, prejudiced -you name it. I know I never ever want to travel any way near the south US if I don't have to.

This documentary shows how the judicial system in the State of Arkansas is fraught with incompetence, prejudice and a total lack of a concept of humanity. Just watch it and judge for yourself. Land of dreams, a totally perverted nation.

Alexandra Waliszewska

2010-08-05T12:19:00.003+02:00

Aleksandra Waliszewska may be the most interesting artist that I've found on the internet lately. Check out her art at: http://waliszewska.blogspot.com/
as well as: http://waliszewska.tumblr.com/

The subjects of her art is very dark, horrifying and tragic, personal, direct, and beautiful. I love it, it's intense and definitely worth a lot of attention.

More movie-mania

2010-08-03T18:57:00.002+02:00

I guess any at least semi-intellectual, as you get older, will become increasingly disenchanted with modern society, it's injustices, policies, etc. At least, this pertains to me. My thoughts on the western world, the usurpation of the under-class in and outside our rich circle of friends (i.e. EU, the Us, etc) and so on, all of it makes a very bleak picture. It's not as if the world is becoming a better place. Sure, cures of all kinds of diseases are being found, technical innovations of all kinds are being developed, but on who's expense? It's a well known fact that the clothes we wear and the iPhones that we use are all made by slavery. How do you feel about this? How do I feel? Do you want to know about this, and especially, do you want to change it? Well, any crass capitalist would say that this is what makes the world go 'round. Money. And slavery. There is no scale that will weigh evenly the different countries, classes, peoples. etc. A certain part of the world belongs to the rich people, and the rich people are always winning. If you try to make it, you gotta get rich, and to become rich, you got to sacrifice your friends, family, your ethics, and so on. Great.

Ok, that's the kind of optimism I'm taken by these days. Sweden will most likely have a racist party in the parliament come 15:th of September this year. Maybe and probably they'll be part of the government, or be part of the decisionmaking. This is they way things look in Sweden. So, you say, so what? Well I don't like it one bit.
I've been watching documentaries lately, I'm into that kind of mood these days, and they certainly do not make reality look any brighter. The only thing is perhaps that you realize there may be a few people that have similar views as me. Then again there seem to be a majority that believe in just fucking everyone over.
I have some recommendations for documentaries to watch, these two are North American (I'm sick and tired of the US and these will make you even sicker so I want to see more from europe, asia, and so on):

"Titicut follies", by Frederic Wiseman.

This docu is very very disturbing. It must have been a chief inspiration for "One Flew Over The Cuckoos' Nest", perhaps the book (that I haven't read) but most certainly the movie. "Titicut follies" will make you pinch yourself in disbelief. It's a film about an institution for the criminally insane in Massachussets, ME, Usa. It premiered in 1967.

The fact that it was made over forty years ago doesn't diminish the shock value at all. Also, I believe that conditions may not be the same today, but this depiction of society (which I can't help view it as) still has value.

What goes on in the film is a carefully but inconspicuously edited account of everyday life at this particular institution. Pretty soon you'll be aware that the atmosphere is brutal, inhumane, full of misconceptions on the part of the 'caretakers' of the facility. Most of the people at this mental institution have serious psychiatric problems, this is evident, and it is also evident that many are not treated at all, just put there to rot away. I don't know which part is the most shocking. The so called "doctor" that I suspect must be some nazi war-criminal who ended up as a "psychiatrist" here, "treating" the inmates with his total lack of understanding psychology and also lack of proper English. The inmate that has been transferred for "observation" from a regular prison, and who is deemed "paranoid-schizofrenic" by a team of creepy psychiatrists. The apparently autistic man, totally naked, constantly provoked and harassed by the wardens.
This is sick. It's insane. The guys inside are more sane than the guys on the outside.

It can be found here it seems.

http://www.imdb.com/title/tt0062374/

Here's an interesting quote from a user at IMDB:

"When I saw this movie in 1972, I considered myself very lucky, since I was from Massachusetts, where it was banned, and saw it only because it was shown in my Psych class in college in New York State. We had a special showing for our class and (literally) were told not to eat before seeing the film.

There was quite a bit of controversy over it, and over Bridgewater in Massachusetts back then, somehow I just assumed that the film would be available and not banned by now. The ban only protected the state of Massachusetts, really, from being portrayed as a government that ran an prison for the criminally insane where people only went in, and never came out, where prisoners were mistreated, and where the craziest person in the place was the warden. Bridgewater was used as a threat to people at the Charles Street Jail to keep in line, it was considered like a death sentence. Massachusetts probably wasn't alone, I've heard that Napa was used as a threat to people in San Quentin back then as well."

Recommendation No. 2:

"Aileen Wournos: The Selling Of A Serial Killer", by Nick Broomfield.
This film will prove my point, that nothing has changed in over 40 years, at least not in the United States. You may believe that you have seen a documentary about Wournos, but you never saw this one. You never saw how Wournos was fooled by a born-again Christian lunatic and a totally incompetent idiot to take the "no-contest"-stand in her own trial -that is, pleading guilty on all counts without any defense whatsoever. This was clearly done so that her "lawyer" and her adoptive mother could make money off her. It'll be evident when you see this excellent film. There is a part two follow up as well that I need to see.

Watch below on Youtube:

2010-07-26T20:11:00.001+02:00

Well, what's on my mind today? I have been a lazy bum, drawing in a modest pace, drinking coffee, and so on. Yesterday I watched one of the best documentaries I've ever seen, only comparable to American Movie. This docu is called Anvil! The Story of Anvil. It's about the Canadian heavy-metal band that never made it. Now, Steve "Lips" Kudlow and Robb Reiner are in their fifties, and they are still trying to make it! The thing about these guys is that they are just amazing. Kudlow is the most warm-hearted, beautiful human ever. I cried watching this because he makes it clear that life is all about taking care of your loved ones -i.e. family, and this is what counts, not being famous. Kudlow has very close to his feelings, never hesitating to show his happiness and caring for others. This is a very inspiring documentary, and as I said, American Movie -in the same vein- makes a perfect companion.

Also, I want to recommend my friend Danni Wilks comics (in Swedish, hopefully translated eventually) at http://luckyleotard.blogspot.com/

Many things mania

2010-07-21T11:51:00.001+02:00

Vampira. I want a doormat like that.

Disneyland Paris. Makes me almost wanna go there.

I usually go ape when I discover something new that I like. That is, I tend to want to collect all of this or that as fast as possible, and I want it all until I get tired. Recently I'm into The Kinks, for example, and even though I've listened to them alot I have a renewed interest in them, this time trying to find every record and song that I like, as well as knowing anything about them that can be interesting. I differ compared to some collectors in that if I don't find some of a bands records interesting I'm not going to buy them, whereas a collector would want every single whateephemeral object and information related to the phenomenon in question. It's the same with my art, as soon as I start to get aquainted with a new technique I want to learn it perfectly, and I have to have the best instruments for it. I tend to get bored easily with the techniques I use for my art, I never stick to just ink or whatever. This is bad in a sense because I have to learn new things all the time. The good thing is that I learn lots of different things that will hopefully be of use.

I'm spending this summer trying to finish a couple of projects, and start new ones. It's been a good summer, very warm as you all know. I hope and believe this fall will be very special for me and others as well. If things go my way I'll be very relieved.
The manic way of commencing creative projects and doing many things at once I believe may be inherent in an artists mind. It can be good, and devastatingly self-destructive as well. Many, or most, artists do not have a good self-esteem, and may also be a bit up in the clouds when it comes to every day practical details in life. I am certainly made that way. Since so much focus is spent on realizing fantasy, reality can seem too obstructive and intrusive. This makes up for a pretty bad financial situation in general. I wish I could change this but so far I have not been able to.
By the way, these pics have nothing to do with the text. They are just there to lure you into reading my blog.

Reinvention

2010-07-09T09:26:00.007+02:00

How to make an Aperol spritz:

Buy Aperol (at Systembolaget in Sweden you'll have to order it beforehand).

Buy a bottle of Prosecco or half-dry sparkling white wine.

4 cl Aperol

4 cl sparkling

2 cl club-soda/bubbly water

Icecubes

Orange-slice flown to wherever you are directly from Italy.

Pour into a glass.

Make sure surroundings are warm and comfy. Drink slow.

It's been a while since my last entry, and it was in Swedish as well. From now on I'll do this in English. I have a tendency to change my mind constantly but we'll see how this works out. It doesn't really matter. Not that I don't care about my readers, on the contrary I do respect you all. But since some may not be Swedes and since most of the time my blogging is all about promoting me me me myself but mostly my bloody art, I think it's appropriate. Anyway, if I do decide to go back to Swedish I might do that somewhere else.

Also, I decided to shorten my name. Or rather, I started using an alias, nom-de-plume, pen-name, what have you, for my artistical endeavours. It's quite simple -and practical- consists of the first syllables of my first and last name: "MANY". I'm about to switch to a website that corresponds to this change as well.
It's always a hassle to explain to people how to find my website since most people are not familiar with Swedish names, or if I spell Marcus with a "c" or "k", etc.

Well, enough of that.

What's up? Well, been having a pretty good summer so far. Went to Italy for the Crack!-festival as usual, met some good people, had amazing food and drink and sun and sea as usual.

Creatively I'm still working on the book that's supposed to be ready six months ago. Or rather- I have NOT been working on the book at all.

Instead I'm drawing some pics for a book that I'm making for Le Dernier Cri. I met Pakito Bolino and his girl-friend Marie Pierre Brunel in Italy, great people! By the way, looks like I'll be part of the Dernier Cri "Asiatroma"-version of Hopital Brut, which will be sort of a catalog for an exhibition in Tokyo this fall as I understand it. So, I submitted some pics to this volume, some original work that I used for the exhibition I had this spring.

Also at the festival I met some of the Finnish guys from Boing Being, Tommi (who recently made a book for LDC), Mikko, and several others that I didn't know before. It was lots of fun to hang out with them, especially since my wife is Finnish and I believe they all got along pretty well.

Best part of Rome this time around must have been the bar in San Lorenzo, drinking Aperol Spritz...

We didn't get the chance to hang out too much with MP5, Simona, Luca, Valerio, et al, unfortunately, since me and wifey lived at Simonas' apartment. Instead we got well aquainted with Simonas' roomie Riccardo. Riccardo studies film and has a dog that wants alot of attention!

Galenskap

2010-05-04T08:03:00.001+02:00

Medan magen skriker efter mer middag kl. tolv på natten lyssnar jag på för mig okända tidiga låtar av The Saints på Spotify och ritar på en serie jag kommer ge ut i fanzinform lagom till Crack!festivalen i Rom i juni. Jag har inte bestämt vad det ska heta, men det kommer bli ett ballt namn som rockar röven av alla. Alla kommer vilja heta vad jag döper mitt fanzin till. Hoppas jag. Jag planerar även göra några nya screentryck i större format. Förresten kommer fanzinet vara screentryckt likaså. Tryckt för egna blodiga först svettiga men sen torkade händer och vikta och så vidare. Jag vet inte vad mitt eget förlag kommer heta men jag har lite alternativ. Fanzinet kommer dessutom ha undertiteln "Sveriges enda radikala seriemagasin", eller nåt i den stilen. Hur stor upplaga det blir beror lite på tid. Kanske hundra, eller bara 50 st.

Solglasögon, behövs i Brisbane, Australien.

Om nån av mina psykiater och psykoterapeuter någon gång skulle komma på nån passande diagnos åt mig så undrar jag inte om det ligger nära någon slags manisk sjukdom. Jag har för det mesta en enorm mängd idéer och projekt på gång men det blir ofta så svårt att uppehålla och genomföra dessa projekt att det ibland tar mycket lång tid. Det skapar en hel del ångest likaså.

Tar jag exempelvis utställningen jag gjorde nyss så var det ett projekt som jag ett tag inte trodde jag skulle klara av. Jag hade skjutit upp hur länge som helst att göra mina egna silk-screentryck, och bestämde mig sen att det skulle ske lagom till soloutställningen. C:a en vecka innan hade jag inte påbörjat jobbet. Jag hade skisser till originalen, det var allt. Vad som sedan följde är kanske svårt att förstå för en lekman. Att göra screentryck är ganska komplicerat.

Alltså, först scannade jag bilderna. Sedan skrev jag ut dem på overheadpapper som i sig är rätt dyra och svåra att få tag på. Sedan köpte jag tre gigantiska ramar, jag hade osannolik tur och stötte på en kvinna som sålde sina oanvända ramar till mig. Sedan inhandlade jag färg och exponeringsvätska på Screentec i Liljeholmen, tejp, mer overheadpapper, skannade, skrev ut mer, valde ut och köpte flera dyra gigantiska papp-ark (A0, alltså lika stora 8 st A3) på Map inne i stan, transporterade allt till verkstan ute i Nacka. Då jag saknar skanner och skrivare för tillfället var jag tvungen att snika på en tidigare arbetsgivares utrustning.

Allt åkande hit och dit och transporterande är mycket tids- och kraftödande givetvis, till och med om jag hade haft bil. Några dagar innan vernissagen hade jag knappt kommit igång. Arbetet gick trögt i början då jag gjorde fel hela tiden. Jag hade stor tur som fick en hel del tips av screentrycksansvarig på verkstan, annars hade det tagit mycket längre tid.

Nu ska jag försöka hålla mig kort, men jag kan bara säga att mitt sista (och kanske bästa) tryck gjorde jag kl. sex på morgonen dagen innan vernissagen. Då hade jag varit igång i c:a 13 timmar i streck. Jag hade dan innan gått hem från Sickla till Årsta då jag inte i min trötthet klarat av att planera hur jag skulle åka hem. Mina fötter höll på att avlida.

Under denna vår har jag gjort en seriebok som är klar så när som på en sida. Den är bra, jag är nöjd, men att göra klart den har varit svårare. Under tiden har jag planerat för framtida grejer, ritat på andra saker och dessutom hunnit med att vara deprimerad, bitter, hatisk, bortrest (men lycklig), utfattig.

Under denna senare tid har jag för övrigt haft en sjuklig brist på pengar och har levt på min fru som har stått ut med alldeles för mycket. Hon var tvungen att säga till mig att det inte var galenskap jag höll på med för att få mig att genomföra det hela trots att det är uppenbart vad som står på. Ok, inte galenskap i dess rätta bemärkelse, snarare en drastisk oförmåga till planering.

Nu, åter till galenskapen. Klart slut.

Collateral Murder - Wikileaks - Iraq

2010-04-30T07:49:00.001+02:00

Man bör se det här videoklippet, även om man känner till krigets sjuka logik, och trots att det är mycket obehagligt. Det är nyttigt att få det bekräftat i vilket fall som helst, och att förstå vilken oerhörd ondska som driver krigsmaskinen i exempelvis Irak. För den som inte känner till det postades videon av sajten Wikileaks som är en organisation som ligger bakom flera viktiga journalistiska avslöjanden.

Tankeflöde

2010-04-29T10:49:00.024+02:00

Ovan: Ian från "Insayne Wölfe" under inspelningen av "Gräypes Of Wräth" samt hans groupie och sedermera fru "Lo".

Nästa år är det tjugo år sedan Nirvana slog igenom med "Nevermind". För mig är det lite konstigt, kanske för att jag för tillfället har någon slags Nirvana-"revival" och för att minnen kopplade till skivutgåvor och andra kulturella fenomen är ett sätt att mäta tid på ett vis som inte alltid är särskilt smickrande.
År 1988 dominerades den populärkulturella sfären av några trista musikjournalister som till denna dag skriver i DN, Expressen och Aftonbladet. Måns Ivarsson, Nils Hansson samt Jan-Olov Andersson. Visst, det började komma fram fler men eftersom internet slog igenom ungefär samtidigt som Nirvana var popkulturhierarkin något brantare än idag.

Återkommande för alla musiktidningar är listorna, alla trista listor, men då fanns det bara en lista man kunde publicera, oavsett vilken publikation man skrev för. Listan trycktes först i tex. NME, passerades sen ner till Rolling Stone eller tvärtom, sen till Expressen, osv. I den listan fanns alla de fina band som varit stora under 60 och 70-talet. The Beatles, Pink Floyd, Cream, Stones, etc.

Faktum är att jag och Cobain som var födda 1968 respektive 1969 båda höll The Beatles som våra största förebilder. När jag var runt fyra-fem år upptäckte jag Beatles, de hade upphört som band bara ett par år tidigare. De var fortfarande allestädes närvarande. Det trista var väl snarare att punken på slutet av 80-talet inte riktigt hade gjort det avtryck i musikhistorien, eller i popjournalistiken, som man önskade. Inte i den journalistik som allmänheten tog del av. Som just de ovan nämnda journalisterna producerade med undantag av Lokko, även om Lokko aldrig anammat annat än en slags nostalgisk vurm för Brittisk över- och arbetarklass i kombination med en hel drös trista brittiska band. Minns bara Blur och Oasis, två av världens stora musikskämt.

Med andra ord, år 1988 firade man stort att det var "twenty years ago today" (inledningscitatet i Sgt. Pepperlåten) att The Beatles "Sgt. Pepper...etc" gavs ut. Det rörde sig givetvis av en marknadsföringsgimmick som musikjounalisterna gladeligen svalde, som allt annat. Journalister har sällan förmåga att komma på något eget och låter sig lätt mutas genom tex. bjudresor.

Sgt. Pepper-skivan var kanske den minst intressanta av Beatles alla skivor. Visst, den stod mitt i vågen av koncept-album som svepte västvärlden under 1966-76, och skapade en hel del efterföljare, men den var till stora delar en kompromiss. Den innehöll knappast Beatles starkaste låtar heller utan var ojämn med svaga och ointressanta nummer som Lovely Rita, Within You Without You, When I'm Sixty-Four, Fixing A Hole...
Den dominerande faktorn som drog ner det hela var Paul McCartney som allt mer insisterade på att göra gubbigt och farbroderligt dammiga pastischer av gamla slagdängor till sin musikerpappas ära. Paul hade helt snöat in på att göra "alla glada" utan att vara nyskapande över huvud taget. Därmed inte sagt att han var obegåvad eller dålig i övrigt. Men det är ett annat kapitel.

Listorna över världens bästa album toppades alltså av Sgt. Pepper, tätt följt av Pink Floyds "Dark Side of The Moon", osv. Det var idel giganter från 70-talets mitt. Black Sabbath nämndes inte ens i en bisats, och Sex Pistols hamnade långt ner. Dire Straits "Brothers In Arms" fanns självklart med på dessa listor och användes alltid i elektronikbutiken när man skulle demonstrera högtalar- och förstärkarutrustning. Det dröjde ett tag innan "Never Mind The Bollocks" flöt upp på sådana listor. Dessa listor var för övrigt betydelsefulla. Det fanns bara en radiokanal med popmusik, bara ett par bra radioprogram, bara två tevekanaler (innan kabelteve dök upp), dagstidningarna, samt vissa musiktidningar som man köpte ibland när man hade råd.

1991 var jag 22 år. Jag plågades hela uppväxten under större delen av 80-talet av att all media dominerades av plastig soul-pop, mainstream-synth, amerikansk och brittisk skräp-pop i dess sanna bemärkelse. Exempelvis dök artister som Howard Jones, Japan, Indochine, Samantha Fox, Level 42 (!) mfl. alltid upp i alla tv-program, från "Måndagsbörsen", "Jacobs Stege", till "Nöjesmaskinen" och Clabbe Af Geijerstams (!!) "Rakt över disc" (!!!) mfl. Dessa program styrdes av folk på den stora mediajätten SVT som bara var intresserade av att synas i teve, de hade inget genuint musikintresse.
Sånt som Cia Berghs "Bagen" hörde till undandtagen. Media styrdes av Johannes Brost, Sven Melander och deras gelikar. Dessa spyor i etern var fullkomligt inkompetenta, okultiverade och obegåvade människor som armbågat sig fram till sina postitioner. Ungefär som idag säger ni. Ja, nästan, men vi har i alla fall internet idag.

Jag bodde i en liten håla utanför Stockholm, jag kände ingen i storstan och kände inte heller till något som skulle kunna kallas alternativkultur. Det mest alternativa jag tog till mig var den musik som jag hittade, dvs. postpunken, dessförinnan hårdrocken och i viss mån synth. Men uttrycken för hela denna kultur stannade, om de nu fanns över huvud taget, i huvudstaden.

När Nirvana slog igenom hade jag givit upp hoppet om någon slags musikalisk revolution, en sådan som Sex Pistols m.fl. hade genomfört med punken 1976/7. Jag hade hoppats länge, men upphört att fundera och gått vidare till andra musikaliska genrer, tex. något så ärkekonservativt som countryn. "Smells Like Teen Spirit" spelades upprepade gånger i skivbutikerna under sommaren -91 och jag irriterades av den odrägliga skitungeattityden som genomsyrade produktionen och låten. Jag gav trots eller tack vare det Nirvana en chans och köpte 45-varvs-singeln i en förhatlig affär i StureGallerian. När jag köpte albumet minns jag inte, kanske nån gång i oktober då det släpptes. Men jag såg dem på Sjöhistoriska muséet ett år senare och då bar jag en grå och vit tie-dye t-shirt som var riktigt snygg och som jag köpt i Kungsträdgården. Nirvanas Nevermind (jämför med titeln och produktionen på "Never Mind The Bollocks"...) var troligen första skivan som gjort ett lika starkt intryck på mig som tex. just The Beatles, men i så fall "The White Album" eller "Abbey Road".

Jag spelade sönder och samman Nevermind för längesen, men eftersom min fru växte upp med Nirvana som barn (hon är mer än tio år yngre än mig) har jag skapat en ny koppling till skivan eller bandet på sätt och vis. Det är inte längre bara mitt gamla minne, det är även min närmstas. Så, under hela processen då jag tryckte mina silk-screens som jag ställde ut nyligen lyssnade jag inte på något annat än Nirvana. Delvis p.g.a. detta döpte jag utställningen till "Smells Like Teen Shit".

Mina bilder har kanske inte riktigt förändras åt det håll man skulle kunna tro. Innehållet och sättet att teckna osv. handlar på ett sätt mer om att återta något slags tonårsuttryck än att försöka undkomma detta och "mogna" och bli "vuxen" osv. Det luktar tonår. Efter att ha följt några av mina idoler Charles Burns, Crumb, mfl. i serie- och konstvärlden är det tydligt att det som en gång kallades för omogen tonårskultur idag följer med sina skapare och generationer in i ålderdomen. Charles Burns är runt 50 men ritar serier, och serier som handlar om tonåringar och science-fiction. När jag var omkring 20 ville jag rymma från tonåren då jag hade ritat monster. Jag gjorde allt för att skapa stor "konst" som var "seriös" och "djup". Men långt senare började jag sakna tonårsmonstren. Mina monster hade jag förträngt, trots att det egentligen var det roligaste jag visste. Och när jag bestämde mig för att rita igen på riktigt, runt 2000, kunde jag småningom återkoppla till den världen. Jag började med att göra vagt självbiografiska serier med ganska torr realistisk ton. Då tyckte jag det var provocerande med serier som "inte sa något" utan bara flummade ut i totalt kaos. Men när jag sedan läst Jim Woodring visste jag att jag hade fel. Woodring förändrade allt och väckte Crumb till liv igen. Inte för att jag inte skulle kunna göra självbio, men det är som om folk skäms över att man i serier svävar ut och skapar fantasivärldar. Min gissning är att det handlar om den amerikanska alternativseriescenens motreaktion mot just superhjältar osv. Men jag har aldrig i hela mitt liv läst superhjälteserier och har ingen anledning att skämmas, känna mig nedtyngd eller ens bry mig. Det enda problemet är när man ska förklara för folk som aldrig läser serier vad det är man håller på med. Nej, jag har ingen figur, nej, jag gör inte strippar, nej nej nej. Det är ingen idé. Läs först och fråga sen. Jaja. Nu ska jag sluta för jag kommer hålla på i evigheter här. Det är ett ständigt stream of consciousness märker jag.... Klart slut.

Nirvana, Live på Sjöhistoriska 1992. Media rapporterade att två av medlemmarna var heroinister och fick metadon av läkare i Sverige för att kunna genomföra spelningarna. Ett par år senare var Cobain död.

Onibaba

2010-04-27T23:57:00.000+02:00

2010-04-27T18:08:00.002+02:00

Bilder från utställningen, Galleri Carina Björck

2010-04-25T10:01:00.002+02:00

Ovan syns lite bilder från utställningen. Det är svårt att återge silk-screentryck på foton, färgerna stämmer inte. De stora bilderna är i formatet A0.

Smells Like Teen Shit

2010-04-19T08:33:00.001+02:00

Utställning 22/4 på Galleri Carina Björck, Svartmangatan 2, T-Gamla Stan, Stockholm. Lite nytt, lite gammalt. Välkommen kl 16-20 på vernissage, övriga dagar se www.carinabjorck.se

Vi som aldrig påstod att vi var nånting vi inte är

2010-03-08T12:43:00.002+01:00

Idag ska jag arbeta lite med bok, det finns just inget mer att säga om det. Annat än att jag är rätt glad för solen och att jag ser fram emot påsken då vi åker till Rom i en vecka. Hejsvejs, liket lever!

Hur gör jag, del 2

2010-02-25T13:14:00.005+01:00

Ovan: Judith Anderson, lysande som den iskalla Mrs. Danvers i Hichcocks "Rebecca".

En viktig sak som jag inte nämnde i förra inlägget är inspirationskällorna. Detta blir alltså ett slags post scriptum till förra posten. Det kanske är självklart att man använder internet, böcker och film som inspirationskälla, men jag tar här upp lite specifika inspirationskällor. Förutom det jag redan tagit upp på bloggen tidigare, dvs. i princip alla bilder och filmtips, har jag inför den nya boken hämtat inspiration från några klassiska filmer.

Sveriges Television har haft den goda smaken att visa några gamla klassiker lite då och då, och under det att man växer upp gör kanske vissa filmer ett djupare intryck än andra. Hitchcock har visats ett antal gånger och är ordentligt känd.
En av hans kanske inte mest sedda filmer heter Rebecca, inspelad 1940. Upplägget är klassisk goth-horror: En ung kvinna flyttar in med en man med mörkt förflutet, det är överklasskildring, huset befolkas av ondsinta, ogina och avundsjuka betjänter (Mrs. Danvers i Rebecca tex.). Huvudpersonen känner sig ensam och utsatt och drabbas mer och mer av omgivningens nyckfulla, distanserade och ondskefulla beteende. Hitchcock löper inte linan ut i Rebecca, utan filmen blir mer av en romantisk historia med mörka undertoner. Däremot är den vackert fotograferad med fina skådespelarinsatser från Laurence Olivier, Joan Fontaine, mfl.

Tiden från och med långfilmens introduktion i början av 1900-talet har svämmat över av bra skräckskildringar i gotisk anda, tex Frankestein, Nosferatu, etc. Just Rebecca är urtypen för den klassiska psykologiska skräckfilmen. Många har gjorts innan och andra har följt. En annan film som visades på tv nån gång på 70-talet var "The Haunting", från 1963, regisserad av Robert Wise som sedan faktiskt sedan gjorde West Side Story och Sound Of Music. The Haunting är en vässad version av Rebecca, och en variant av The Innocents från 1961, inspelad i England.

The Innocents, ovan. En film man måste se.

I The Haunting har själva slottet huvudrollen. Från att tidigare funnits i bakgrunden tar nu byggnaden i sig plats i som en av de viktigaste "karaktärerna" genom sitt handgripliga sätt att terrorisera dess invånare. Det är dock en öppen fråga, precis som i The Innocents, om det handlar om spöken eller om det rör sig om galenskap. Just detta är det intressanta i dessa filmer, från Rebecca till The Haunting: är det jag upplever rätt, gör jag rätt som följer min intuition eller håller jag på att bli vansinnig? Hur ska jag bete mig i en pressad situation där alla i min omgivning tvivlar och ifrågasätter mig

Som sagt rör det sig även om klasskildring, kanske speciellt i Rebecca (av engelsmannen Hitchcock). Ett slott i sig signalerar naturligtvis överklass, och det mörker och skrämmande tomhet som finns i skuggorna skapar de monster som karaktärerna upplever. Överklassens outtalade förtryck av underklassen avspeglas i karaktärernas beteende. Underklassens maktlöshet leder till frustrerat avund och misstänksamhet, överklassens bristande insikt och arrogans leder till dess undergång (slottet brinner ner). Joan Fontaines naiva, rättfamma kvinna är en observerande part, som inte begriper sig på klassreglerna. Hon förstår inte den spänning som existerar och som hon rubbar med sitt inträde i huset Manderlay.

Ovan: ur The Haunting. Slottet har också en obehaglig hushållerska, precis som i Rebecca.

Temat med individens utsatthet gentemot kollektivet går igen i oerhört många filmer, även i sci-fi som tex. "Invasion Of The Body Snatchers" där aliens tar över en hel stad. Frågan är om det rör sig om en allmän frågeställning hos människan, eller om det bara rör sig om ett enkelt grepp för att skapa spänning.

När jag kom på historien i min nya bok, som handlar om en ung pojke som åker till sin farbror som äger ett stort gods och är forskare i psykiatri, insåg jag inte hur starkt jag påverkats av tex. The Haunting.

Miljöerna i filmen är helt fantastiska. När jag såg den var jag helt övertygad om att allt var inspelat på plats, det kunde bara inte göras kulisser som var så vackra och ge känsla av autenticitet.

The Haunting gjordes i ny version för några år sedan, men vad du än gör, se inte den fullkomliga katastrofen. Det är ren smörja som inte bör förstöra ett redan fulländat konstverk. Lägg för övrigt märke till unge Russ Tamblyn ( Laura Palmers psykolog i "Twin Peaks") i en av birollerna!

The Innocents, sist men inte minst, bör nämnas i sammanhanget. The Innocents är kanske den bästa av dessa filmer. Den bygger på romanen "The Turn Of The Screw" av Henry James, och det märks att det rör sig om inte bara en utan två uppburna författare som ligger bakom historien. Truman Capote medverkade till att skriva en stor del av filmens manus. Filmen lämnar en med ett stort tvivel, blev huvudpersonen galen, var hon galen från början (eller bara överbeskyddande), eller spökade det på riktigt i slottet? Var barnen onda eller fanns allt endast ihuvudkaraktärens fantasi?

The Innocents är en film man måste se. Rolltolkningen av Deborah Kerr är mer än halva filmens värde, en oerhört stark prestation.

Hur gör jag? Del 1

2010-02-24T13:28:00.028+01:00

Sara Hansson, den högst begåvade serietecknaren, har bett mig att redovisa hur jag gör när jag gör en serie, eller hur jag tecknar, osv -alltså en typisk arbetsprocess. Jag beslöt att anta utmaningen, och här följer resultatet av första genomgången, där det handlar om att göra en serie i tusch. Kanske Sara undrade hur jag gör övriga typer av bilder, alltså färg osv, men det tänker jag återkomma till i nästa inlägg.

Nedan ser man det hela, och det är ganska enkelt och knappast något överraskande. Jag kommenterar under varje bild.

En viktig ingrediens i arbetet för mig är utsikten (ok jag är lite snobbig nu), samt ett bra bord att sitta vid. Jag råkar ha båda just nu.

Mitt bord belamras alltid av en drös med papper och pennor. För mig är det inspirerande, inte en källa till irritation. Jag är ingen pedant och kräver ingen direkt ordning. Pennorna är som leksaksbilarna när jag var liten. Jag samlar på dem.

I mitt arbete med tusch använder jag helst en bra tuschpenselpenna. Mästertecknaren och mästerbloggaren Lina Neidenstam tipsade mig om en superbra penna av märket Pentel som inte finns att köpa i Sverige ens, man måste importera från tex. England. Det är det värt kan jag säga. Jag älskar mig nya penna.

När jag skulle jobba med min nya bok som ska vara klar TYP NU så hade jag en gammal historia jag funderat länge på att göra. Jag har aldrig haft tid förut. Och inte vetat när, var, hur, etc. När Galago föreslog att jag skulle göra en del i Svarta serien (som jag själv designade) fann jag berättelsen som passade in i formatet. I princip hade jag kunnat göra den hundra sidor längre, men jag har inte pengar till det helt enkelt. Dessutom har jag inte tidigare skrivit/tecknat en längre historia, alltså är detta en bra början och övning. Ovan syns en gammal teckning från c:a 2003 som skulle illustrera en pojke framför spegeln. Nu är inte detta den mest intressanta av alla bilder i boken men det blir ett exempel helt enkelt.

Jag hade som sagt historien i huvudet och en del nedskissat. Sen tog jag för enkelhetens skull och skrev ut sex rutor på ett A3 med ramar kring där jag kunde göra små skisser och tänka på upplägget och bildföljden samt göra anteckningar. Det är ett bra sätt för mig att få struktur som är så ostrukturerad.

Eftersom jag tyckte att den nya penselpennan är så bra ansåg jag det inte värt att förstora upp för att sedan kalkera osv, det skulle ta för lång tid. Jag lade helt enkelt in pappret bakom sidan i mitt Moleskinblock (a5) och ritade av. Vanligtvis, om pappret inte hade suttit i block, hade jag lagt det på ljusbordet (som man ser har jag ett enormt ljusbord som jag i princip inte använder) men Moleskins papper är så tunt att det funkar ändå. Dessutom gör nog den vaga konturen på underlaget att man bli lite mer spontan i linjen. Jag skulle inte rekommendera till någon tecknare att använda ljusbord annat än för att kalkera av typsnitt. Det blir oftast stelt annars, dvs. om man kalkerar av fotografier. Man måste lära sig att teckna på fri hand.

Efter detta scannar jag in allt i datorn, monterar i Indesign, lägger till text och skriver ut för att kunna kolla hur det ser ut. Jag har ambitionen att handrita typsnittet till den här boken så det kommer ta lite längre tid.

Angående sättet att teckna har jag varit lite splittrad i frågan. Just för denna bok ville jag inte vara så torr som jag för flera år sen trodde jag behövde vara. Första skissen är astrist. Nästa skisstadium såg också det astråkigt ut men var egentligen bara en dummy och bildmanus. Sen ville jag egentligen flippa ur mycket mer i de sista teckningarna men jag hade svårt, kanske för att jag dels använde en ny penna, att jag använde tusch som jag inte gjort på flera år, att det var en ganska linjärt berättad saga. Tja, det är intressant att experiementera i alla fall.

John Brown

2010-02-22T22:14:00.003+01:00

Få musiker har lyckats med att förmedla starkt socialt medvetna anti-krigsbudskap så bra som Bob Dylan. Med iPoden på shuffle promenerade jag mot apoteket i rekordkylan. Inte sedan jag promenerade till min gymnasieskola utan mössa och halsduk (dvs 1987), iklädd tunn skinnjacka, har vi haft en sån vinter i Stockholm. I lurarna dök Dylans "John Brown" upp. Han skrev och spelade in den 1963 men den tillhör inte hans kända protestlåtar, som tex. Blowin' In The Wind.

John Brown är oerhört drabbande. Jag tillhör inte de som tycker att Dylan bör få Nobelpriset i litteratur, och jag är inte ens ett stort fan av Dylan, men han har onekligen en stor låtkatalog att botanisera i. Och en hel del bra att finna där. "John Brown", med sina c:a fyra minuter, har ett djup som en roman, bilder som slår emot ens inre med en kraft som förvånar. En historia om patriotisk chauvinism, krigshets, naiv hjältedyrkan, och en beskrivning av karaktären John Brown, en soldat av kött och blod som slits sönder av sin lojalitet till en tom idé och bindningen till sin oerhört själviska mor. Dylan målar med en några korta meningar upp krigets fasor mot slutet:
"Oh, and I thought when I was there, God, what am I doing here?
I'm a-tryin' to kill somebody or die tryin'.
But the thing that scared me most was when my enemy came close
And I saw that his face looked just like mine."
Oh! Lord! Just like mine!"
Sättet Dylan sjunger ut det sista med sin nasala, knivskarpa skalpell till röst som med orden skär genom intellektet är för mig väldigt gripade och kanske inte kan omvända någon men nog stärka sådana som mig i min övertygelse. Resten av texten här:

http://www.bobdylan.com/#/songs/john-brown

Arbete..

2010-02-10T16:15:00.002+01:00

Jag sitter vid skrivbordet och fryser, antagligen av för dålig blodcirkulation. Egentligen borde jag gå ut och promenera men jag hatar kylan och vill inte promenera. Det är så förbannat tråkigt.
Efter mycket harvande med brödjobb (dock roliga brödjobb) och semester och vinterseghet har jag lyckats tända till inför uppgiften att färdigställa den bok jag inledde arbetet på i höstas (eller somras egentligen). Det är en ganska bra metod att lämna arbetet ett tag och se på det med nyktra ögon. I höstas avskydde jag det mesta som jag hade tecknat i boken. Det var som om inget dög. Jag såg fel överallt. Nu har jag kommit över det, åtminstone tillfälligt.

I brevlådan fick jag nyss Hopital Brut Nr. 9 som jag skrikit om här och på fejjan. Jag har flera bilder med, låt vara gamla men i ny tappning av Pakito Bolino. Hela elefantluntan med screentryckta bilder är väl värd att köpa om man inte råkar vara luspank konstnär.

Pink Flamingos

2010-02-08T14:39:00.006+01:00

När jag var liten utgjorde Pink Flamingos och för övrigt de flesta Waters-filmer sådant som jag absolut inte ville se. Slutscenen i Pink Flamingos som kanske är den mest omtalade i den filmen, även om det är en "smaksak" vilken av alla scener som är värst och ger en mest kväljningar, påtalades ständigt av vänner som sett den. Det är när jag ser tillbaka intressant att tänka sig att den och andra Watersfilmer var så populära och omtalade, även i en småstad som Sigtuna. Men om man ser filmen "Divine Trash", en dokumentär om just Waters och inspelningen av framförallt Pink Flamingos, förstår man att filmen skapade långt större uppståndelse och intresse bland allmänheten än vad jag tidigare föreställt mig.

Idag tillhör John Waters mina favoritregissörer, och Divine är fantastisk att se. Divine är utomjordisk, fullkomligt utanför allt, totalt anarkistiskt proto-punk, etc, mm. Även om Pink Flamingos är rolig på många sätt och vis är det uppenbart att Waters gått in för att bryta en hel del tabun och medvetet chockera en borgerligt snålskuren tillvaro. Uppföljaren Female Trouble är mer sevärd, mycket så, fruktansvärt rolig och hemsk.

Kolla in affischen bakom John Waters. Den vill jag ha! (ur Divine Trash).

Waters får inte frågan i Divine Trash om han påverkats av Wien-aktionisterna eller vice versa, men det torde varit möjligt, eller att de influerats av liknande källor, etc. Wien-aktionisterna genomförde filminspelningar av sina experimentella konstperformances där det hela i stort sett går ut på att bryta mot en helvetes massa tabun. Det är det mest motbjudande jag någonsin sett, människor som äter bajs, spyr, äter sina egna spyor, kissar i dem och äter, knullar och bajsar osv. Även om det nu skulle kunna betraktas och påstås vara en revolt mot det högkonservativa klimat som existerade och alltjämt finns i Österrike kan jag ha svårt att acceptera en sån förklaring. Kanske framförallt för att det är totalt humorlöst utfört. Men kanske kan det ses som en rättvisa att just Österrike drabbas av sådant och alltjämt fortsätter drabbas av provokationerna. Det är typiskt att världens värsta diktator föddes i Österrike, och även de största konstnärerna, författarna och filosoferna, från Freud till Bernhard, Jelinek, osv.

Ovan: performance av Otto Muehl från Wienaktionisterna, ca 1972.

Både Pink Flamingo och Female Trouble handlar om Divine som med alla medel går in för att vara "The Nastiest Person Alive". Men hon får konkurrens från svartsjuka fiender som vill vara "nastier". I Female Trouble kidnappas Divine men lyckas slå tillbaka med besked. Det är tydligt att Waters lärt sig en hel del om filmmakande i Female Trouble. Han fick till Pink Flamingos låna pengar av sin far, som efter premiären återsåg pengarna med besked. Föräldrarna Waters framstår i filmen som väldigt sympatiska men säger att de aldrig har sett Pink Flamingo. Waters bror menar att "and they probably shouldn't!". Haha.

Se även Polyester och Hairspray, kanske Waters sista riktigt bra filmer, tack vare Divine -vilken Waters erkänner bidrog till en betydande del av hans filmkonst.

Mera film...

2010-01-26T02:31:00.008+01:00

Peter Lorre blev typecastad efter genombrottsrollen som Hans Beckert i Fritz Langs film "M" (se hans slemmiga skurk i den bästa Hitchcockversionen av "Mannen som visste för mycket" från -34), kanske inte så märkligt efter den fantastiska rollprestationen. "M", en thriller om en seriebarnamördare, en föregångare i filmhistorien.
De flesta av modern tids västerländska kulturella landvinningar gjordes under modernismens stora era, dvs. inledningsfasen mellan -10 och 30-tal, och "M" är inget undantag. Detta var Langs första ljudfilm och han utnyttjade ljudet för ledmotivet som mördaren visslar, Griegs "Bergakungens sal", den mollstämda melodin som till sist hjälper att avslöja mördaren.
En stor del av filmen ter sig idag kanske konventionell, men just sådant som ledmotiv och realismen i polisarbetet torde varit nytt då. Men i och med att mördaren till sist möter sin rättvisa på ett ganska ovanligt sätt blir filmen än idag okonventionell. "M" (för "mördare") fångas in av den undre världen pga. att han orsakar att polisen utför konstanta räder mot deras etablissemang. Mördaren blir i och med detta i princip nästan lynchad.
Det intressanta här är hur Lorre i rollen som mördaren övertygar tittaren om rollkaraktärens enorma tragedi. Det är oerhört skickligt hur känslorna vänder, för och emot, fram och tillbaka. När Karl fångats av mobben, dvs den organiserade undre världens företrädare, njuter man av att han faktiskt ska få sitt straff -man befinner sig ovetandes på mobbens sida. Sedan håller han sitt försvarstal, och den bottenlösa tragedin i hans galenskap blottas: han är en lidande människa (eller kanske han bara spelar väldigt bra, precis som en av polisinspektörerna tror). Därefter kommer mobbens anklagelser, som inte alls är ovettiga: tänk på hur barnens mödrar känner det, de kommer inte skona honom, det monstret! Därpå tar mördarens tilldelade "försvarare" till orda, han har begripit att mördaren faktiskt är galen och bör överlämnas till polisen. Som biobesökare tvingas man själv ta ställning, och man märker att det är mycket svårt.

Filmtips

2010-01-23T02:27:00.001+01:00

Jag återgår från att ha haft höga ambitioner med filmblogg och allt till att hålla mig hit, här och hem. Jag sitter uppe i mitt trevliga kök (mitt kök lämpar sig för kvällsvistelse, vardagsrummet för dagtid; var-dags-rum, ja man hör det ju på namnet va?) och äter ostmacka och slurfar. Samt planerar att teckna. Men förmodligen kommer jag bli trött snart och somna.

Nyss såg jag (och min fru) Von Triers "Antichrist". Under hela filmen hade jag ett finger mellan mina tänder som jag bet hårt på. Det säger kanske något om skrämselfaktorn i den filmen. Jag pallar inte just nu gå in på detaljer (analysera, etc etc, googla istället) men som din vän (riktad till dig ja, du som gillar film) rekommenderar jag denna film starkt. Tro mig, den är sevärd, mycket så. Skrämmande, intressant, vacker, tankeväckande, provocerande och underhållande. Men -jag tror att man antingen hatar eller älskar den. Eller kanske ogillar skarpt eller uppskattar mycket starkt. Trier ger i filmen eko av sin mästerliga Riket, samt avslöjar (vill jag tro) vissa influenser så som "The Innocents" (en av de bästa skräckfilmerna någonsin), "Suspiria" (ytterligare en av de bästa och snyggaste), Tarkovskij (vilken han tillägnar filmen) och David Lynch.

Charlotte Gainsbourg som ond, ond ond! i Antichrist.

Dario Argentos Suspiria.

Deborah Kerr i The Innocents.

Igår såg vi ytterligare en film av helt annan art men som ändå fick mig att sitta på helspänn konstant, jag kunde inte för en sekund slappna av och trodde först att det berodde på något annat som inte hade med filmen att göra -att jag satt fel eller att jag var spänd i största allmänhet. Men "Fish Tank" är nog en av de bästa (nya) filmer jag sett på mycket länge, av regissören Andrea Arnold. Den är fantastisk, mycket sorglig, mycket fin, tankeväckande. Den är inte amerikansk sk. "indie" (som ju numera har blivit någon slags genre, en genre jag hatar (läs: Juno, Little Miss Sunshine, Napoleon Dynamite, etc. etc.)) på något vis. Det rör sig om brittisk film, genomtänkt manus, fantastiskt skådespeleri och annorlunda grepp i filmatiseringen. Det närmaste jag kommer att tänka på är Ken Loach. Fish Tank är en klasskildring, en samhällskildring, en tonårsskildring, och en hel del annat. Se den. Jag är lycklig av att ha sett filmkonst på hög nivå de två senaste dagarna.

Ovan: 17-åriga huvudaktrisen i Fish Tank.

2010-01-19T17:15:00.005+01:00

I Brasilien, där vi vitingar antastade de infödda i djungeln och levde allmänt rövarliv, var det varmt, fuktigt, lojt och bra på alla vis för oss turistande semestrande svensk-finländare. Ja, det är sant det som det ryktas om: vädret är bättre, det är billigare att supa och äta, det är roligare på alla sätt och vis om man inte är fattig vilket gäller en hel del människor där. Landskapet är helt fantastiskt, som en saga. Jag saknar det men vill inte bo där. Men återvända, ja.

Nu är det tänkt att jag skall återvända till arbetet med att färdigställa boken, samt att börja arbetet med utställningar. Varav det ena projektet involverar Finsta och Huskmitnavn, högst respekterade kollegor som jag inte vet hur jag ska kunna leva upp till, jag känner mig som en myra inför dessa giganter. Jag kommer dessutom framöver ge ut en bok på Le Dernier Cri -en sån där konstig bok i begränsad upplaga gjord för hand med screen-teknik. Men det lär dröja ett tag, till hösten eller kanske sommaren. Mycket kul! Dessutom ska jag göra en bok med Pär Thörn, vilket jag verkligen ser fram emot. Så, jag har att göra. Alla projekt kommer givetvis generera ofantliga mängder pengar -men har jag någonsin brytt mig om pengar?

Hej så länge.

2010-01-12T12:41:00.000+01:00

Inte nog med att s.k. konstnärer numera vandaliserar tunnelbanevagnar och på frivillig basis tvångsintas på sjukhus (tja, de borde nog alla tvångsintas på psyket och lära sig veta hut!), nu står det i tidningen att nån konstnär har sprayat ner barn, kvinnor och barnvagnar! På fyllan! Vad i helvete är detta, hur långt ska det gå?! Jag undrar jag, jag undrar. Ja, jaja. Nästa som händer så har väl nån "konstnär" mördat nån stackars museibesökare och så kallar han det för "konst". Ska han då frias för detta?! Nej, det tycker jag inte, där går det för långt!!! Mord är ju fan att gå för långt alltså. Misshandel och mord, är det sånt de lär ut på Konstfack nuförtiden?!?! Nu blir jag förbannad!! Fan här sitter man och gör sina intet ont anande konstverk vid sitt skrivbord, så kommer nån annan och säger att man ska ut och mörda! Nu har konstnärerna alltså blivit ett slags nazister. Det är konstnärerna som är högerextrema, som vill döda folk. Illa, illa.
För övrigt, nu har jag massa jobb framför mig, jobb jobb. Göra affisch till en skivrelease (Erik Lindeborg Trios andra skiva "Time" release på Nybrokajen i februari), göra bilder till ett galleri (Steinsland-Berliner), göra ännu mer bilder till ett annat galleri (Carina Björck, där jag kör solo 25 april).
För övrigt längtar jag åter till Brasilien. Inte så konstigt kanske. Varmt, mjukt, soligt, intesivt, färglatt, massor av fåglar och intressanta kryp överallt.

Ovan utsikten från huset vi bodde i. Enda huset på stranden. Man behövde inte så mycket mer.

Hopital Brut 9

2010-01-10T16:08:00.002+01:00

Hemma från soliga varma Brasilien möts jag av detta trevliga: Le Dernier Cri ger ut Hopital Brut 9, en tung samling silkscreenade bilder av olika väldigt bra konstnärer, varav jag är en av de utvalda. Köp den på www.lederniercri.org. Omslaget är gjort av någon av bröderna Guedin, tror jag. Här nedan följer lite info:

//HOPITAL BRUT 9//
Grafik survival kit / Sick-screengangblast/print and fold by handslavery/320 pages / differents sizes A4 +A5+A?????/ 280 sickscreen copies...
www.lederniercri.org

artistes internés : g / bolino / bretch vanderbroucke/ dave guedin / miruki tusko / nuvis...h / llcool jo/tonymar/ Massimiliano Bomba/ stumead /mathieu desjardins /elzo /mat brinkman/joao montreal/anne vanderlinden /jean kristeau /sam rictus /edward warez /keenan marshall keller /lionel darque /cripa+zekke / marthes bathori /moolinex /andreas marchal / kirckpatrick /craoman /owen plummer /edouard baribaud / Luke Ramsey /kazuya hoara/benjamin monti / mike diana /sekitani / yokogaga /lois lucas/valium /keiti ota /valparess /quicky /vida loco /vero /yannbo /krishna thorburn/marcusnyblom/pierre marty/ william cardini/quentin faucompre /christophe de fabry /fredox /mathias leihmann/remi/levasseur/patrick jannin /le liquidede la tete /andy bolus /yann taillefer /stephanie lucas /omer /george tourlas /marty /marcus nyblom /daniel cantrel / criellard /carosury / reijo /franck chatron /pascal nichols/dave 2000 /tommy musturi /carlos thomas /judex/yvang /laurie franck /pit /zven /bertoyas /laetitia /tourlas /ghana /kapreless/pit/criellard/andre lemos /zeke/gnot guedin /michel goyon /olivier texier/elmer presslee /antoinebernhart/didier progeas/ matti hagelberg /georgegarakis /misha good /gea /ichiba daisuke/bald eagle/mfl
Releasefest:
Official release Jan14th in Paris:

Sortie le 14 Janvier au soir à la galerie Deborah Zafman
3-5 passage des gravilliers
75003 PARIS
+ exposition Christophe de Fabry+expo planches dernier cri /

Att läsa eller teckna.

2009-11-19T00:11:00.004+01:00

Nedan syns en bild av Sue Coe, som bl.a. synts i gamla Raw. Hennes bilder är konstnärligt väldigt intressanta, inspirerande och engagerande. En så politiskt medveten konstnär som på ett så tydligt sätt visar sina avsikter (ungefär som Georg Grozs på sin tid) och lyckas med det utan att göra pekoral och plakat av det har jag sällan sett.

Att läsa skulle kunna sägas vara ett alternativ som inte skulle ge mig lika dåligt samvete som att tex. titta på tv eller film, istället för att rita.
Jag måste egentligen rita nu, jag har en del kvar av min lilla bok, men Sanna har gett mig sitt nylästa exemplar av Fågeln som vrider upp världen, av Haruki Murakami. Det är sällan jag hört sådana entusiastiska utrop under läsning från henne, nu är det alltså min tur. Jag har inte kommit så långt men nu är jag ganska ordentligt sugen på att ligga i vår fantastiskt mysiga gröna sammetssoffa och läsa en bra bok istället för att rita på min egen bok. Kanske jag ibland tappar sugen inför uppgifter jag ger mig själv, eftersom utgången inte är självklart given. Att göra en bok utan att någon beställt den av dig, är, som kanske framgår tydligt, högst riskabelt. Inte bara det att man riskerar kritik, det finns även stora chanser att ens ansträngningar förbigås i total tystnad, och kanske värst av allt likgiltighet. Om man nu råkar ut för detta kan man lika gärna hälsa hem. Om ingen, absolut ingen, lägger märke till det man åstadkommit, ungefär som i Carrieres Mustaschen, där huvudpersonens fru inte lägger märke till mustaschen han anlagt och verkar tro att den alltid funnits där, ja å är det väl ganska meningslöst med det man håller på med? Eller så får man börja bygga en fantasipublik. Denna lösning på problemet skulle jag tro är verklighet för ganska många konstnärer -oavsett om de är bra eller inte. Om man inte föreställer sig att det finns någon potentiell publik därute, blir det inte hopplöst då? Ja, den här bloggen är väl ett lysande exempel. Väldigt få kommenterar min blogg. Tack ni som gör det, och tack du som läser. Sist men inte minst, tack du min fantasipublik, utan dig vore jag helt förlorad.

Ok, nu ritar jag lite grann, sen lägger jag mig på soffan.

blanketthelvete

2009-11-16T14:57:00.000+01:00

Jag är säkert inte ensam om att ha svårt för att fylla i ansökan, blanketter osv. Det händer ju väldigt ofta, och idag är inget undantag. Nånting ska fyllas i och skickas in till Försäkringskassan. För mig är sånt lika svårt som matte i skolan. Det är en brist på begåvning hos mig! Och jag blir bara sämre och sämre på det. Elektroniskt är det lättare, där är det mest bara att signera nåt elektroniskt och innan dess kanske klicka på "godkänn". Jag önskar verkligen en framtid med total brist på pappersblanketter. Givetvis skulle folk säga att det är rättsosäkert osv, men det fattar väl alla att det bara är struntprat, det är bara en vanesak.

Jaja. Nu monterar jag min nya bok, det är en massa jobb, dessutom saknas textning.

Här är en bild som med all sannolikhet inte kommer med i boken.

2009-11-10T14:14:00.000+01:00

2009-11-10T11:37:00.000+01:00

Nyss hörde jag nåt reportage på radio där halva jävla svenska popmusikeliten har blivit kristen. Om det nu var en sann bild eller inte vet jag inte. Jag blev i alla fall lite paranoid. Vad händer härnäst, är det vår tur, dvs. serietecknarna? Hallå där ute, hur många av er är kristna, dvs, bekännande kristna, som ber, går i kyrkan, etc? Vad har ni för motiveringar, förklaringar, osv? Att livet är svårt? Jo, det är det ju, men varför göra det ännu värre med en hokuspokusfilosofi?

Work in progress

2009-10-28T16:47:00.001+01:00

För övrigt har jag nu en shop på min hemsida. Köp köp köp!

Dernier Cri, utställning, tomtelyktor, Tacitus

2009-10-22T05:20:00.004+02:00

Först och främst vill jag stolt meddela att jag ska medverka i nästa Hopital Brut som ges ut av mitt favoritförlag, Le Dernier Cri. Kanske detta är min gladaste nyhet i år. För att jag gillar DC så mycket. Nästa goda nyhet: Jag kommer i april ha separatutställning i Stockholm. Det känns jättekul! Lagom till Small Press Expo.

I övrigt ritar jag på min nya bok. Det börjar gå mycket bättre nu. Jag har haft allvarliga problem med att sätta igång efter att jag slutade mitt heltidsjobb.

Avd. litteraturtips:
Klockan är snart halv sex på morgonen, och jag har fortfarande inte slutat stirra på våra "tomtelyktor" som vi kallar dem här hemma. De är, helt enkelt, magiska. Magiskt snygga. Och hypnotiserande i sin charm. För att fördriva tid och pigghet läser jag Tacitus historiska verk över Romarriket. Det är för fascinerande för att man ska gå och lägga sig. Jag läste nyss Suetonius Kejsarbiografier, också det mycket fascinerande. Tacitus skriver dock bättre och mer ingående. Oavsett detta är det oerhört gripande att läsa om den politiska scenen för över två tusen år sedan och upptäcka att man faktiskt blir upprörd -som om det händer nu. Jag inser dessutom genom denna läsning hur lite två tusen år egentligen är. Läser man Tacitus eller Suetonius beskrivningar över de vidriga, grymma, maktgalna kejsarna Tiberius, Caligula, Nero, mfl. ser man tydligt parallellerna till idag. Det är ingen väsentlig skillnad. Korruption, stöld, mord, krig. Etc. Dock utövat på ett högst sofistikierat, modernt vis.
Läs böckerna, jag rekommenderar amazon.co.uk för sådant. Jag köpte just Tacitus samlade verk för 170 spänn, hårdinbunden, mycket fin ny upplaga.
God morgon och god natt.

2009-10-15T08:16:00.001+02:00

Jag har ingen scanner, men postar en del webbkamerabilder från vad jag jobbar med nu. Jag är inte direkt nöjd med resultatet, även om jag på ett sätt är det... Det är en historia som är ganska tydligt och enkelt berättad, och formen för den lämpar sig för berättelsen. Och den pulpiga 60-talsstilen funkar med innehållet. Men jag vet inte... Jaja, vi får se hur det blir.

2009-09-22T13:46:00.000+02:00

Frågan är varför jag skapar nya bloggar som jag inte ens hinner uppdatera. Det är något ad-hd-artat över mig på det sättet. Kanske är det något av en adhd-kultur med bloggar över huvud taget numera.

På väg hem från Rom för några dagar sedan var det en man i c:a 50-årsåldern som påkallade min uppmärksamhet när jag satt och ritade i min skissbok. Han sade sig vara vårdkonsult och hade en blogg där han med "svart humor" skrev kritiska krönikor (om vården antar jag?). Han gillade mina teckningar och undrade om jag ville rita satiriska teckningar i hans blogg en gång i veckan. Givetvis skulle jag få något betalt för besväret. Han gav mig sitt visitkort med bl.a. webbadressen http://www.mitm.se/ samt adress till bloggen. Han trodde att "om ett par år" skulle han tjäna bra med pengar på sin blogg. Dessutom hade han så många som "50 unika besökare om dagen" på bloggen. Av egen erfarenhet vet jag att 50 om dan inte är vidare mycket, men låt vara att det i alla fall är något att börja med.
Nå. Bloggen existerar inte, och hemsidan är endast en gif med logga, inget innehåll. Hursomhelst, mannen var inte mer galen än så, jag slapp honom resten av resan. När vi (Sanna och jag) sen skulle stiga av sade kvinnan i samma stolsrad som bluffbloggaren att "Åh, gud, tack såå jätteeemyckeeet vad ni har varit guuulliggaaaaah! Jag ska skriiiva om eer i miiin blooogg!!) till flygvärdinnorna. Kvinnan, strax under 30 eller nåt, men silikonimplantat, peroxidblonderat hår och sönderplockade ögonbryn, hade en stor bäby på armen och looken hos en B-kändis. På något sätt är jag övertygad om att hon verkligen var en B-kändis, hon såg ut som det, och annars hade hon troligen inte sagt så... Hon ville nog att flygbolaget i framtiden skulle sponsra henne med biljetter.
Jag nämnde aldrig till nån av dem att jag är en riktig sucker och har fåniga osammanhängande bloggar med högst varierande kvalitet och innehåll.
Bloggar är säkert en medial kraft att räkna med, tvärtemot vad Alex Schulman säger, men det verkar gå inflation i det hela.
Ärligt talat är det få bloggar jag själv regelbundet följer och varje gång får ut något av. Förlåt mig kära medbloggare, men vem som helst skulle nog instämma och knappast inkludera mig i nån topplista. Min topplista består egentligen av ett par, tre stycken bloggar, inte fler. Du som läser kan ta en titt på listan här bredvid, en eller annan har sådant innehåll att jag nära nog skulle kunna betala för innehållet. Inget ont om alla andra, de finns där för att jag regelbundet besöker dem.
Ok. Nog om detta.

Nu: vad händer i mitt mitt mitt mitt jag jag jag-liv?
Jo, nr. ett, jag slutar på Ordfront och ägnar mig heltid åt konst och serier. Om en vecka.

Nr. 2, jag jag jagjagjagjagjagjagjagjagjajgajgjagjagjagjagjajgjgagaj.

Nr. 3, Facebook, myspace, flickr, www.www.ww, twitter, tumblr, etc etc etc.

Nr. 4, Mitt eget Kolik förlag har utkommit med en fantastisk bok av Loka Kanarp, "Pärlor och patroner", om kvinnliga historiska personer. Detta är inte bara Koliks snyggaste bok hittills, utan Lokas oerhört starka comeback, där hon verkligen visar var skåpet ska stå!

I övrigt kan jag rekommendera ett par Galagotitlar lagom till bokmässan: Uzumaki, av Juni Ito. Jag måste verkligen säga att det är riktigt roligt att läsa den svenska översättningen (av Björn som vi mötte i Tokyo) som till skillnad från den amerikanska känns mer vuxen till stilen.
Boken blev dessutom snygg på Danska Nörhaven tryckeri.
Stina Löfgren har i övrigt gjort ett förbannat fint omslag till svenska utgåvan av Fun Home kallad Husfrid. Boken är mycket bra läsning och en fin sak i bokhyllan.
Min egen bok är sen pg.a. mitt heltidsarbete men jag räknar med att vara klar hyfsat snabbt och ger ut den i november på Galago.
Ålrajt, klart slut.

2009-09-03T19:07:00.000+02:00

Allmän negativistm, kräksjuka, höst, mm. får knappast denna blogg att lysa upp någons tillvaro. Jag är inne i en nedåtgående spiral och längtar just nu till att sluta mitt heltidsjobb som inte precis låter mig göra det jag vill och behöver. Men -inget ont om mina arbetskamrater, jag har hur trevliga sådana som helst. Dock sa jag upp mig av andra skäl nyss. Och en bieffekt av detta är att jag kommer hinna klart min kommande bok innan höstens slut. Kanske november. Vi får se. Manus och skisser är klara, så jag längtar efter att börja jobba ordentligt på den.
Annars åker jag till Rom om en vecka. Det blir en fin avslutningspresent så att säga från jobbet. Sen har jag ett par månaders verklighet. Och till sist Brasilien ett par veckor. Inte dumt att se fram emot. I Brasilien ska jag skövla regnskog och äta utrotningshotade människor och bygga en kopia av Nigarafallet i asfalt. Samt låta dra upp en ångbåt längs en flod tillsammans med nån galen tysk. Nej förresten, skippa ångbåten och tysken.

2009-07-26T01:19:00.001+02:00

Bara förtexterna till "Kaidan nobori ryu" är väl värd besväret att finna rätt på denna film. Vackert koreograferat/filmat/iscensatt ultravåld. Huvudkaraktären spelas väl av vackra Meiko Kaji.

2009-07-24T00:49:00.000+02:00

Avdelningen "jag har inget att blogga om":
Vad väntar i min VLC-spelare?
Fritz Langs "M", Fortsättningen på "Plan 9 From Outer Space" av Ed Wood, (har sett halva hittils, med riktig åska som ackompanjemang) "Ed Wood" av Tim Burton, Von Triers "Europa", Teshigaharas "The Face Of Another", fortsättningen på densammes "Sunna No Onna (Woman In The Dunes)" med manus av Kobo Abe som skrev de mästerliga romanförlagorna (undrar om "The Box-Man" finns som film också?), "In Cold Blood" som bygger på Capotes doku-roman, med Robert Blake (sedermera populär som privatdeckaren "Baretta", bl.a. samt den oerhört obehagliga gestalten "Mystery Man" i Lynchs "Lost Highway"), -Blake f.ö. alldeles nyligen fast för mord på sin fru-, "Z" av Costa-Gavras (om den grekiska stadskuppen), en satans massa "Battlestar Galactica"-avsnitt. Med mera. Jag kan i övrigt rekommendera: "Coraline", "Dig!" (om Brian Jonestown Massacre och Dandy Warhols), "Blue In The Face" (om Brooklyn), öh... tja jag såg om "Cry Baby" av John Waters men gillar hans tidiga grejer mest givetvis.

2009-07-14T22:39:00.000+02:00

Snodde bloggdesignen från Knut idag. Har ätit hela kostcirkeln: cider, chips, kaffe, japanmix. Gjort ingenting. Nu, sova. Gonatt!

2009-07-13T12:57:00.001+02:00

Efter en sovmorgon och en riktigt riktigt god dubbel espresso på Mellquist (måste vara bäst i stan på kaffe) sitter jag i ateljén som jag delar med mina kära kamrater och kollegor Loka, Kim, Lina och Fabian. I underjorden producerar vi konst, serier, skämt och koldioxid på löpande band. Ingen av oss har en personlig stil, utan vi hoppar alla runt på varandras bord och uppdrag. Därför är det hörst osäkert vems verk du, kära läsare, egentligen konsumerar när du sen inhandlar det på närmsta galleri, bokhandel, osv. Just nu är jag i alla fall involverad i en ganska lång (förhållandevis) serie som egentligen borde vara färdig ganska så snart, alltså nu "typ". Men -ni känner ju konstnärerna! De är alltid sena, lata, ovilliga att de krav som resten av samhället ställer på dem. De är dagdrömmare, de kan egentligen ingenting och låtsas bara briljera med nåt så löjligt som "konst" som ändå ingen begriper sig på. osv osv etc.
I mitt fall stämmer det nog in -dagdrömmeri, obildning, antisociala tendenser, mm.
Jaja, jag är evig tonåring fast jag lever ganska lugnt och sansat. Just nu är jag t.om. anställd, låt vara på ett förlag. Det blir säkerligen inte länge till (tja om det är en förhoppning eller fruktan vet jag inte riktigt).
Nu åter till skisserna. Ni ser ovan några ur kommande boken "En återkomst". En liten bok som till och med innehåller text!!!! (Ja, nu kanske ni har chansen att begripa vad fan det är jag vill säga för en gångs skull).
Kram, Marcus

2009-07-10T23:30:00.000+02:00

Även om jag bloggat nyss om det gör jag än en gång reklam för min senaste produkt; en silkscreenbok, handgjord i hundra ex av BonGout i Berlin (www.bongout.org). Köpes av mig direkt för kompispris om man är kompis, annars 35 euro antingen via mig eller bongout. Boken heter "Keep Smiling". 3färg, 300gramspapper.

2009-07-02T12:55:00.000+02:00

Jag har glömt att blogga -fast egentligen handlar det om tid: tid att blogga, tid att twittra, tid att fejsbooka. Eftersom de senaste veckorna gått åt till att resa har internetanvändandet varit nedprioriterat.

Förutom rent turistiska upplevelser i New York och Rom ställde jag dessutom ut konstverk i samband med dessa resor. Brooklyn samt Forte Prenestino. Här ovan är några bilder, på en av dem min flickvän Pikku My som poserar framför en väggmålning som jag gjorde. Bredvid målade Pirinen, även Mats Jonsson gjorde en insats. Nedan reprisen i Forte Prenestino i Rom, bredvid Dernier Cri.

2009-05-15T13:53:00.000+02:00

Ovan: 'Roi De Belges' (Belgiens konung), pråmen
Joseph Conrad for upp för Kongofloden med.

Ur Joseph Conrads 'Heart Of Darkness':

‘My first interview with the manager was curious. He did not ask me to sit down after my twenty-mile walk that morning. He was commonplace in complexion, in features, in manners, and in voice. He was of middle size and of ordinary build. His eyes, of the usual blue, were perhaps remarkably cold, and he certainly could make his glance fall on one as trenchant and heavy as an axe. But even at these times the rest of his person seemed to disclaim the intention. Otherwise there was only an indefinable, faint expression of his lips, something stealthy— a smile—not a smile—I remember it, but I can’t explain. It was unconscious, this smile was, though just after he had said something it got intensified for an instant. It came at the end of his speeches like a seal applied on the words to make the meaning of the commonest phrase appear absolutely inscrutable. He was a common trader, from his youth up employed in these parts—nothing more. He was obeyed, yet he inspired neither love nor fear, nor even respect. He inspired uneasiness. That was it! Uneasiness. Not a definite mistrust—just uneasiness—nothing more. You have no idea how effective such a … a. … faculty can be. He had no genius for organizing, for initiative, or for order even. That was evident in such things as the deplorable state of the station. He had no learning, and no intelligence. His position had come to him—why? Perhaps because he was never ill … He had served three terms of three years out there … Because triumphant health in the general rout of constitutions is a kind of power in itself. When he went home on leave he rioted on a large scale—pompously. Jack ashore—with a difference— in externals only. This one could gather from his casual talk. He originated nothing, he could keep the routine going—that’s all. But he was great. He was great by this little thing that it was impossible to tell what could control such a man. He never gave that secret away. Perhaps there was nothing within him. Such a suspicion made one pause—for out there there were no external checks. Once when various tropical diseases had laid low almost every ‘agent’ in the station, he was heard to say, ‘Men who come out here should have no entrails.’ He sealed the utterance with that smile of his, as though it had been a door opening into a darkness he had in his keeping. You fancied you had seen things—but the seal was on. When annoyed at meal-times by the constant quarrels of the white men about precedence, he ordered an immense round table to be made, for which a special house had to be built. This was the station’s mess-room. Where he sat was the first place—the rest were nowhere. One felt this to be his unalterable conviction. He was neither civil nor uncivil. He was quiet. He allowed his ‘boy’—an overfed young negro from the coast—to treat the white men, under his very eyes, with provoking insolence.

Säg den som inte har mött den mannen.

2009-05-15T00:33:00.000+02:00

Om man som jag vuxit upp med hårdrock tror jag att det är ganska lätta att återvända till sina rötter på ett eller annat sätt när man blir äldre. Detta oavsett genre, givetvis. Jag gissar att om man tex gjorde sina första utflykter i musiken med tex. jazz kommer man alltid på ett eller annat sätt återvända dit. När jag var liten var Beatles det band som formade mig -musikaliskt och imagemässigt. När jag började i förskolan så hade The Beatles upphört att existera tre år tidigare. När jag började i förskolan upptäckte jag The Beatles. Det fanns inget annat för mig förrän långt senare, drygt åtta år, då jag började i högstadiet. Den tiden handlade så mycket om identitetsskapande -och jag kunde inte identifiera mig "synthen" som det kallades. Till en början, jo, visst. Jag visste inte givetvis inledningsvis att det handlade om att välja sida. Men då var det antingen "synt" eller "hårdrock". Jag gillade The Human League. De var intressanta, smarta. Depeche Mode likaså. "A Broken Frame" gav intrycket av en väldigt speciell värld, den var väldigt bra och jag lyssnade mycket på den. Men det var helt tydligt att ville man tillhöra de "fina" pojkarna och flickorna, till överklassen, lyssnade man på synt, som inte väsnades och hade fula ord i sångerna, inga som tillbad djävulen, etc. Jag kunde inte för mitt liv identifiera mig med detta mesiga överklasstillvaro, en instängd och trist, begränsande värld. Hårdrock var och har alltid varit arbetarklassens musik. Hårdrock såg alla ner på, den var en underdog. Den väsnades, den ställde sig aldrig in, den var skitig, den var aldrig politisk korrekt eller insmickrande. Den var oförsonlig, dystopisk, samhällskritisk och romantisk. Tvärtemot vad belackarna trodde handlade Black Sabbaths och Judas Priests texter mest om relationer, hjärta och smärta å ena sidan, å den andra just det samhällskritiska, djuplodande. Black Sabbaths texter skrevs mest av Geezer Butler, trummisen, och var tydligt sprungna ur 60-talets politiska uppvaknande. Rob Halfords texter är ofta ganska mollbetonade, melankoliska sånger om kärlek. Då -på den tiden -förstod jag lika lite som resten av världen att Rob Halford ju var helt tydligt gay. Givetvis begrep ingen eftersom större delen av publiken bestod av tonåringar (företrädelsevis pojkar) som inte begrep vad gay innebar. För egen del bevistade jag aldrig en Priestkonsert. Och då fanns ju inte YouTube. Men tittar man på ett klipp från 1982 så kan man inte ta miste. Och -det är givetvis värt att notera och diskutera eftersom det innebär något av en milstolpe när Rob Halford kom ut sent omsider, (kanske 1996?). Det ställde hårdrocksvärlden på huvudet. Lyssna på en trevlig intervju från National Public Radio med Rob som tar upp en hel del om just den delen av hans liv. Förvånande nog -förutom att han beskriver sig som en "very conservative brittish gay man" (conservative i andemeningen "återhållsam")- är att han inte då såg parallellerna mellan sitt läder-och-nitar användande till läder-gayvärlden, utan menar att han använde dem enbart som effektfulla attribut. Ja... jag lyssnar i alla fall på "Screaming For Vengeance" från 1982 och konstaterar att det är ett album som står sig. Det är ett ganska poppigt album, metal-poppigt om man så vill. Förutom vissa riktiga metallutflykter såsom Riding In The Wind (jag tolkade alla texter som nån slags framtidsfunderingar när jag var tretton... men "Riding" handlar väl snarare om att åka MC... Devils Child trodde jag handlade om Djävulen på ett eller annat sätt, jag kunde givetvis inte begripa innebörden i "Eat my diamonds/drinking all you can... etc. och jag såg inte det genuint mänskligt längtande i (Take These) Chains, en "ballad" som är helt ok. You Got Another Thing Comin' är för övrigt en verkligt bra rökare med ett drivande tempo som går att lyssna flera gånger om på. Judas Priest kan givetvis sedan länge ses som relativt lättviktiga musikaliskt jämfört med redan samtida Motörhead eller vad som helst, men deras visuella image var något för sig. Bilderna till inlagan på Screaming For Vengeance, eller om det var följande album, var något enastående -läder, nitar och en hel massa färg. Väldigt SM-betonat och snyggt. Tittar jag på klippet från -82 tycker jag egentligen att det hela är ganska.... eh.. Ja jag vet inte. Det är för mycket helt enkelt. Eller -jag vet inte hur Halford resonerade, men han ser ut som en Gay-fascistisk Romers kejsare/härförare som längtar efter att få smiska (och massa annat därtill) junge und schön blonda gossar. Hans gester är så utstuderade, det är kitschigt, man får intrycket av att han egentligen skulle vilja bära mantel och vit satäng. Det senare motsägs dock av intervjun.

2009-05-11T23:31:00.000+02:00

Ovan: En annan Djävulsön -på bilden syns Alfred Dreyfus bostad.

Det gick inte att kommentera förut, men nu bör det funka att göra det i bloggen. I alla fall -klockan är sent, jag har varit gräsänkling (måste kolla upp det ordet -var kommer det ifrån egentligen och vad syftar det på) i ca fyra dagar. Det är tråkigt. Jag har inte gjort någonting roligt alls. Jag har bara "herrsurfat" och kollat på fotboll, druckit folköl och tagit på mig nätbrynjan. Låtit bli att tvätta mig, struntat i att diska, svurit högt -trots att vi har diskmaskin! och så vidare och så vidare.
Nu lyssnar jag på Bowie, Low. Bra skit. Kolbeinn har turned me on på Jun Togawa dessutom över helgen så nu är jag en helare människa. Jag har.... hm låt se.. installerat Widows på en del av min maskin, vilket inte gjorde mig klokare eller gladare. Av ren nyfikenhet och pga arbetet gjorde jag det men det funkar inte nåt vidare hittils. Jag kom till slutsatsen att min förbannat fina aluminiumglänsande beroendeframkallande Mac är för för Porsche för att ha en Volvomotor därbak som tynger ner.
Nog om teknik. Jag hälsade på farsgubb'n på fina i-ön, åt middag, kollade på utsikten -han gillar utsikt, min käre far. Vi är ju olika generationer så jag står inte riktigt ut med Djävulsön som jag kallade det när jag bodde där, men för en äldre herre är det nog bra kantänka.
Ja, vad hann jag med mer? Jo, mer Twin Peaks revival. Som tidigare konstaterats är det en serie som står sig. Ja, det är ju ingen nyhet för någon egentligen.
Jag ser verkligen fram emot att min underbara flickvän kommer hem, det ska bli så kul! Man tror att man ska ta igen allt man tror man missat, som man inte hunnit med -som Mats sa idag -dricka folle och röka cigg och kolla alla filmer. Men för min del är det inte lika kul längre att göra det utan nåt sammanhang, utan den där speciella som ger en intryck, insikter och allt annat. Men visst, jag önskar jag hade några extraliv att spendera på bokläsning, filmtittande, tevespelande, etc etc.
Nu ska jag äta gröt. Det är ungefär så långt jag sträcker mig för att mata mig själv under dessa dagar.
God natt!

2009-05-10T10:39:00.000+02:00

Kolbeinn (Pappaserier, Trollkungne) la upp en länk med Jun Togawa som jag snabbt blev ett stort fan av. Här är en dåligt upplöst video som lämpar sig bäst i ipodformat, men fantastiskt bra:

http://www.youtube.com/watch?v=g7rpBGIifEM&feature=related

http://www.youtube.com/watch?v=w2nom9wd7V0

Kan någon förklara varför i helvete en massa nordamerikaner med breda californiendialekter, skärmmössor, Scott-solbrillor, svindyra Nikonkameror, Iphones/ipods (!), MacBookPros, fula äckliga täckjackor, idiotfrisyrer, dumma jävla kommentarer och plattityder som tex. "it was a very sobering day" när någon stackars fattig infödd sherpa dött i en lavin -vad i hela jävla apskiten gör de på Mount Everest? Jo, jag kan säga att det beror på att de är sponsade av alla dessa tillverkare jag nyss nämnde ovan. De behöver inte betala ett skit för att gå upp och dumma sig på ett berg. Vad gör de där, kan man fråga sig? Handlar det om nån slags vetenskaplig forskning? Knappast. Döm själva:
http://blog.firstascent.com/

2009-05-07T14:05:00.000+02:00

Det händer ungefär ett par gånger per år att jag upptäcker en musikartist som jag helhjärtat faller för och inte har några invändningar mot, och som jag dessutom inte kan sluta lyssna på. Senaste tillskottet på min stjärnhimmel heter Bat For Lashes, alias brittiska Natasha Khan, har spelat det mesta själv på debuten och gör en lysande uppföjare i år. Det är en kombination av alla de bästa artisterna -Kate Bush, PJ Harvey, Joni Mitchell, mfl. Så j-vla bra! Så, nu sitter jag på Galagoskrubben och ska kanske titta till skrivaren som jag matat med ett GI-GAN-TI-SKT dokument som tar ungefär 150 år att skriva ut. Inte mitt problem, kanske. Nä. Men det är störigt. Sen längtar jag ut i värmen och solen. Och efter att rita. jag får fan aldrig rita numer, det är förbehållet alla andra jäkla superbegåvade genier som bara sitter där och sprutar ur sig det ena mästerverket efter det andra. Jaja, glad är jag för det. Helt ärligt trodde jag att Sverige skulle fortsätta att förbli ett serie-U-land i all framtid men nu, efter gångna SPX på Kulturhuset tror jag annorlunda.
Annan 'personlig' information:
Jag har laddat ner remastrade Twin Peaks. Jag har inte tittat på Twin Peaks sen det en gång hade premiär under tidigt 90-tal. Jag tyckte då, tillsammans med större delen av den initierade publiken skulle jag tro, att det var den bästa tv-serien som någonsin gjorts. Det omdömet står sig idag. Nu har jag inte sett färdigt hela, men bara inledande första säsongen är fenomenal. Alla efterföljare, från Riket till Desperate Housewives, har David Lynch att tacka för en hel del.

2009-05-05T17:39:00.001+02:00

Medan jag blir uttråkad på jobbet när jag gör layout för ett eller annat lyssnar jag på MGMT (min senaste uppenbarelse) och lägger upp lite blogginlägg. Här följer säljomslaget till min nästa bok, arbetsnamn En återkomst. Utkommer på Galago förlag hösten 2009. Formgivning, etc. etc. av yours truly.

Ovanstående en repris från min nästan identiska andra blogg. Förresten är jag helt kär i Bat For Lashes nu, MGMT har jag lyssnat sönder. Fast de är bra ändå.

2009-05-05T17:34:00.000+02:00

Nedan ytterligare en repris från min andra blogg:

Katten i knät håller mig sällskap, han föredrar att vara hos mig som är vaken. Jag börjar bli rätt sömnig nu men har varit rätt uppe i varv efter att ha jobbt över sent med nästa Galago (nr. 95). För övrigt har jag gjort omslag till en lettisk avant-garde seriepublikation, den ser rätt lovande ut. Jag upptäckte att scannern inte tog den orange färg jag använt så jag blev tvungen att använda photoshop lite hafsigt. Hela dagen har egentligen gått åt till färghantering och dess problem. Eftersom alla datorer har olika återgivning på sina skärmar, beroende på användaren, kvalitet osv, och då alla skrivare och scanners följaktligen fungerar på liknande sätt, är det hart när omöjligt att veta hur slutprodukten kommer att se ut. Man kan bara hoppas och bli glad om slumpen inte spelat ett allt för stort spratt. Jag satt och färglade en annons och såg att det var ganska svårt att veta hur den skulle komma att bli. jag vet att det går att färglägga enligt siffertabeller och diverse koder, men jag hade inte tid eller ork efter tolv timmars arbete.

Jag blev häromdagen sent omsider färdig med Bromanderserien. Förmodligen var vissa lättade över det, inte minst jag själv. Jag var sist med att lämna och väldigt sen. Med heltidsjobb blir det svårt att också göra frilansgrejer vid sidan av.

Nu tänker jag lägga mig. Men, jag ska slänga in lite rekommendationer: ladda ner George A Romeros “Night Of The Living Dead”, Dario Argentos “Suspiria” och Stanley Kubricks “2001, A Space Oddyssey”. Läs “Mörkrets Hjärta” av Joseph Conrad. Läs Jim Woodrings “Frank”. Åk nånstans. Gör nåt annat, nåt omöjligt.

Nedan: detaljer ur Bromanderserien. TIll min glädje kunde jag klämma in lite tåg i den.

2009-05-05T17:32:00.001+02:00

Detta är en upprapning av ett inlägg jag gjort på min andra blogg, nu ger jag den i repris här:

Innan jag gå ut i det gråslaskiga vintervädret ska jag bara posta en av de finaste konstnärerna jag haft nöjet att upptäcka på sistone, Rokuro Taniuchi. Jag vet inte mer än att han var verksam på 1940 och 50talet (!), med en stil som känns mycket modern och före sin tid. Något av det mest poetsiska man kan tänka sig. Jag är stum av beundran och vill bara ha hans verk på väggen. Och se mer av hans bilder. Mer, för dig som är intresserad, finns på en av mina favoritbloggar www.ajourneyroundmyskull.blogspot.com.

2009-05-05T17:27:00.001+02:00

En viss typ av spam som jag får, hör och häpna, kan jag faktiskt uppskatta. helt utan ironi. Den är av typen:
“olie guided road lines have penetrated way that and trees hex was new location their generation firedrakes don very long watch had ada wished saltwater taffy her regular she wanted sharing the rincess said with captive became geometrica the desk accept that job was certainly looked arranged marriages forward too love need animal form more isles olph groaned see what fish with darkness formed his efforts the keys ete inquired anth because and constantly without having how many their tacking get here merely invoked sail and that fell glinted menacingly such creatures his surprise”
..osv.

Det verkar alltså slumpartad text med lite insprängda “köp viagra”-länkar här och där. Om ens det. Det intressanta i spamen består givetvis i den kaotiska slumptext som bifogas, och som i likhet med Burroughs cut-up-teknik stundtals bildar ofrivilliga associationer hos en intelligent läsare.

I övrigt, medan jag inte har nåt bättre för mig på Galago förlag, ger jag t.ex. ut en bok på tyska BonGout. Här finns en preview… I övrigt väntar jag på att få den hem för att signera och låta binda.

Är du som läser detta intresserad av att köpa, hör av dig till mig direkt. Jag reserverar i så fall ett ex (eller flera). Just nu vet jag inte exakt vad den kommer att kosta men jag skulle tippa omkring 250 kr. Det rör sig alltså om en limiterad upplaga på 100 st böcker, signerad och numrerad, handgjord silk-screen. Gjord av tyskar, i tyskland, med tyskt blod, svett och färg, papper etc. Skickad med post tre gånger runt jordklotet för att bli extra lagrad.

2009-05-05T17:26:00.000+02:00

Jag är stor fan av Pär Thörn, och jag säger bara, köp hans senaste ljudbok av www.diskretforlag.se.

Det är fredag, jag är helt slut efter överstressad layoutmatch med Jeffrey Browns första bok på Galago kallad Fumlig. Den ges ut lagom till Sveriges och Stockholms enda seriefestival SPX som pågår sista helgen i april. För övrigt kan jag rekommendera mitt eget förlags nyaste utgivning, Lars Kranz “Dödvatten”. Den är helt fantastiskt snygg, bra, och allt du vill. Lars är mycket begåvad och en väldigt ödmjuk ung man. Jag är glad att jag fortfarande är del av Kolik förlag. Framöver ger Kolik även ut Loka Kanarps nästa bok som jag gissar blir en succé. Tidigare i år gav Kolik ut sin första humorbok, Nanna Johanssons Fulheten. Detta är något av det roligaste jag läst. Köp denpå adlibris eller var som helst annars. Titta in på Cigarett.net för ytterligare onlineserier och nyheter om Kolik förlag.

Kolik ger för övrigt ut serieporr framöver, Lina Neidestams debutbok -det kommer bli ytterligare en succé. Nästa år gör Fabian Göransson sin tredje bok, en adaption av Strinbergs Inferno.

Nu ska jag snart lägga mig, kolla på Battlestar Galactica, den bästa Sci-fiteveserien någonsin, och i morgon vakna till en fantastisk och solig lördag!

God natt,

Marcus

2009-05-04T15:10:00.000+02:00

Min andra blogg, som jag försökt lansera som min första blogg, men som lider av det faktum att alla andra har blogspotkonton och liksom inte hänger med i utvecklingen, har adressen marcusnyblom.com/pillerochblod. I vissa fall uppdaterar jag där, i andra fall här. Jag kan inte bestämma mig eftersom det är mer användbart med wordpress än blogger, men jag gillar ju båda. Den som orkat läsa denna obskyra information belönar jag med en bild som ser ut så här:

2009-05-01T11:20:00.001+02:00

Förra helgen utspelades Small Press Expo på och runt Kulturhuset i Stockholm. Det som var värt att notera för mig var att festivalen har vuxit, att allt fler kvalitetsböcker gavs ut i år, och att festfaktorn var hög. Man kunde välja och vraka. Många mycket begåvade serietecknare har vuxit upp under de senaste par åren. Hade det inte funnits en efterfrågan så skulle detta inte existera idag. Men klart är att det finns en växande skara kulturintresserade som både utövar och intresserar sig för seriekonst och det som kretsar kring den. Seriescenen har knutit till sig andra medier, inte bara journalistiska sådana, utan även musiker, konstnärer, mfl. Oavsett vad man tror eller tycker om något så märkligt som en serieskola har Malmöskolan visat sig vara en grogrund för en hel drös med unga begåvningar. Jag tänker främst på Kolbeinn Karlsson, Ruben Dahlstrand, Sara Hansson, Nanna Johansson, och en del som jag inte kommer på just nu. De har en energi och lättsam inställning till mediet, de gör det varken för svårt eller för enkelt för sig själva. Nanna har gjort ett fantastiskt roligt album på förlaget Kolik som jag medverkade till att starta. Kolbeinn har precis debuterat med en av de märkligaste seriealbum som över huvud taget sett dagens ljus från en svensk horisont. Ruben är redan fullfjädrat geni. Sara är på god väg. Så, nu tar mitt batteri slut. Glad första maj!

2009-04-17T16:34:00.000+02:00

Äj fan, tänker jag, kanske dags för ett blogginlägg? Tänker jag, och lägger in nåt personligt om mitt svåra liv... Nä. Nej, jag skriver lite om att nu slutar jag snart, går hem från jobbet, går kanske ut ikväll för en öl eller två. Denna helg tänker jag spendera i lugn och kontemplation -nästa vecka blir fan så hektisk med Small Press Expo, besök av långväga gäster, mm. Eftersom jag på sätt och vis är oerhört splittrad vad gäller min medverkan i olika förlagskonstellationer, utgivning osv, vet jag inte hur det ska lösas. Kolik förlag som jag och Fabian Göranson grundade för några år sen gav nyss ut fantastiska Lars Kranz debut Dödvatten, lika fantastiska Nanna Johanssons Fulheten, och festar loss på festivalen. Galago som jag är anställd hos har release för Kolbeinns Trollkungen, den boken kommer bli oerhört fin. Jeffrey Browns första bok på svenska, Fumlig, ger vi ut på samma gång, och förutom allt detta så deltar jag i Bromanders nya samlingsvolym där serietecknare ritar hans manus. jag har gjort tio sidor. Anders Vegh Blidlöv har gjort 50 sidor! Fan vad snabb han är den där Anders. Det kommer bli en mycket fin bok tror jag. Har jag sen lite tur så kan jag få mina ex av min egen handgjorda silkscreenbok "Keep Smiling!"från BonGout i Berlin. Dock ska jag signera och skicka tillbaka så det kan bli lite ont om tid. Och kanske är jag glad för det. Helgen är späckad. De goda vännerna Valerio och MP5 kommer från Italien och bor hos mig och Sanna. Valerio lovade ta med sig kaffe, ahhhhh! I juni åker vi ner och hälsar på under Crack!-festivalen. Dessförinnan åker jag med Galago till New York City för att besöka MoCCa-festivalen, en seriefestival. En hel del alltså. Nu, snart, ut i solen.

För övrigt har jag fått fyra böcker från en japansk vän i Tokyo, ett par Rokuro Taniuchi och en Junji Ito-bok, samt en Suhei Maruo. Helt fantastiskt, Taniuchi kan jag rekommendera givetvis (och har gjort förut) och det går att köpa hans böcker på japanska Amazon. Junji Itos "Uzumaki" ger Galago för övrigt ut i höst, del ett av två. En av de bästa serier jag läst. Det blir fint, och utgåvan kommer nog bli snyggare än den amerikanska.

Till sist, jag har ju en blogg under min egen hemsida men jag kan inte bestämma mig vilken jag ska använda. jag menar, det blir ju förvirrande. I alla fall, jag får se hur det blir men det verkar som om folk mest kollar in den här... Har du nåt förslag eller åsikt säg till.

Kram, trevlig helg,

M

2009-04-08T16:07:00.001+02:00

coffcol3b, originally uploaded by MARCO CORONA.

Jag siktar på att fara till Crack!-festivalen och Rom i år igen. Det sker i juni som vanligt. Hoppas bara att slippa uppleva en liknande värmebölja som förra året. Jag och Sanna gick som sengångare under solen från Circo Massimo in i en park, det kändes som att röra sig i kokande sirap. Men -jag gillar värme, och hellre värmebölja än detta vidriga helvete som kallas vinter. Bilden är gjord av Marco Corona för Dernier Cri. Marco som är en vän bor numera i Rom. Han är verkligen en stor inspiration.

2009-02-12T17:04:00.000+01:00

Lux Interior, R.I.P.

1986 såg jag The Cramps, första och sista gången, uppträda på Göta Lejon i Stockholm. Lux (alias Erick Purckheiser) dog av hjärtfel ganska nyligen. Det är sällan jag utbrister annat än ett "jaha" inför rockstjärnors död. Men Lux död ger mig faktiskt ett styng i hjärtat.

På 80-talet var jag ett ganska stort fan. En av mina kusiner spelade covers på deras låtar i sitt band, och jag ägde kanske tre plattor med Cramps. De hade vid den tiden bara släppt tre plattor och en fjärde, "A Date With Elvis" gavs ut omkring konsertens tidpunkt. Året innan besökte jag Roskilde och såg några av punkens dinosaurier uppträda. 1985 hade punken, vad jag kunde se, hunnit bli gammal. Nina Hagen släppte en medioker platta 1985, ("In Ekstasy", som jag i och för sig inhandlade efter att ha upptäckt henne på festivalen), The Clash gav en av sina sista spelningar med den riktigt usla "Cut The Crap" i ryggen. Vad jag minns bråkade Joe Strummer med någon av de inhyrda förmågorna på scen den kvällen. Ramones spelade i en överfullt tält, så fullt att jag inte orkade stanna kvar eftersom det var för långt till scen. The Cure gjorde en hyfsad spelning, allt jag minns är att Robert Smith var pinnsmal och att scenbelysningen gick i neonljusgrönt för det mesta. Jag såg Jason And The Scorchers, på sätt och vis en lika stor parodi på Country som Cramps var på rockabilly. Men nånstans där föddes min nya musiksmak. Jag hörde Jasons cover på Hank Williams "Lost Highway", småninom Dylans tolkning i "Don't Look Back" och förstod sen att Cramps, Orbison, Cash, Williams, mfl. hade ganska mycket gemensamt.

Lux Interior, sångaren i Cramps, vars ansikte var märkbart åldrat av vad jag förmodade var för mycket alkohol, cigaretter, piller och för lite sömn -var lika galen på scen som klippet från mentalkliniken på YouTube visar (se Strages klipp). Höjdpunkterna var när han vek ihop mickstativet (alltså bara bröt av det på mitten, med våld) och använde det som vinflaskhållare, för att sedan klättre upp på högra högtalarstapeln och dra ner brallorna och onanera. Allmänt jubel i publiken. Kanske, eller så fattade de inte alls, jag är lite osäker där. Efter konserten gick jag och min kusin upp till en lägenhet på söder och hängde med Nomads. De var snälla, men jag hade en så icke-rock'n'roll-stil på den tiden, jag tror till och med att jag hade vita jeans (!) att jag nog framstod som en tönt i deras ögon. Jag gick ju på Sigtuna -vad skulle jag göra?

Punken för mig var ett sidospår. Min värld bestod av hårdrock, under hela högstadiet. Punken slank in lite då och då i form av Ebba Grön och småningom Imperiet, annars handlade min uppväxt i en liten småstadsidyll mest om att åka moppe, sniffa, supa, prestera urdåligt i skolan och lyssna på Iron Maiden, Judas Priest, Black Sabbath, osv. Det är ett under att min hjärna fungerar något så när idag. Nånstans inemellan stoppade jag -faktiskt- i mig lite litterära klassiker så som Dostojevski och annat. Sedan, åter till AC/DC, Motörhead och Metallica.

Min kusin rökte en cigg kvällen för Crampskonserten och blev illamående, han hade lagt av och var ovan. Vi skildes åt småningom, jag var 17 år och kunde inte gå på lokal så det var knappast idé att ens försöka. Åkte hem och levde ett fortsatt isolerat liv tills jag kom in på konstskola i Stockholm något år senare, fick en massa ångest (så romantiskt), flyttade hemifrån och resten är historia som man säger fast på engelska.

2009-01-19T00:46:00.000+01:00

Gnäll gnäll gnäll. Det är vad jag har att bjuda på idag. Jag borde inte sitta och blogga men jag gör allt för att unvika verkligheten just nu. Istället för att rita. Tja, jag ritar ju, men pausar frenetiskt. Lyssnar på Johnny Thunders. Men i princip all musik tråkar ut mig. Antingen har jag tråkig musik, eller så är jag lätt uttråkad. Vet inte. Jag ritar på en serie åt Bromander, och läser han det här blir han antagligen besviken på mig för att jag inte levererat i tid och sitter och bloggar istället. Jag kan bara hålla med. Här är i alla fall en bild av Rokuro Taniouchi. Postad på Journey Round My Skull.

2009-01-11T12:01:00.000+01:00

Jag ritar alldeles för lite nu för tiden. Istället lyssnar jag på Bollywoodsoundtracks, tittar på alla filmer jag inte sett men velat se, surfar på flickr, och sist men inte minst jobbar på Galago. Eftersom jag har ett arbete som ligger så nära det nu går att komma utan att sitta mitt i smeten är jag ju ganska nöjd och sitter lugnt i båten ett tag till. Det är skönt att ha lite normal inkomst. Men, jag har lite projekt på gång, och projekt planerade i teckningsväg. Hur det nu ska gå, jag vet inte. Förra året reste jag som aldrig tidigare, och fann min kärlek som jag dessutom förlovade mig med! Så, mycket hinner hända. Idag ska jag arbeta lite med en Galagogrej, men innan jag sätter igång tipsar jag om några saker jag vill att du, kära läsare, ska ta till dig:

1: Suna no onna (Kvinnan i sanden), av Hiroshi Teshigahara, japansk film fårn 1964. Jag hann bara se halva igår men den lever upp till förväntningarna. Manus är skrivet av Kobo Abe som även först skrev boken med samma titel. Boken tillhör en av mina stora läsupplevelser.

2:

Ladda ner det vinyl-mp3ade soundtracket (mfl. skivor) "Jawani Diwani" genom att besöka den underbara bloggen music from the third floor. Sen har du lite underhållning i lurarna en tid framöver.

/Marcus

2009-01-04T08:45:00.000+01:00

Eftersom jag skaffat ny dator och hypersnabb internet investerar jag givetvis löjligt mycket tid numer åt att ladda ner en helsikes massa nödvändiga och mindre viktiga programapplikationer, filmer och musik. Så mycket tid har gått åt till detta att jag helt försummat tecknandet. Jag har ett uppdrag vars deadline var slutet på december. Nu är det dags att slutföra den uppgiften. Här syns en del av skisserna till detta. Henrik Bromander har skrivit manus och jag tecknar. Det hela ingår i en samling som han ger ut i vår på Kartago förlag, den heter "Allt jag rör vid försvinner". Historien som jag illustrerar heter "Ett beslut". Andra medverkande i denna antologi är bl.a. Pike, Simon Gärdenfors, Anneli Furmark. Just nu kommer jag inte på fler.

Tiki w / Bubble shade lamp

2008-12-22T14:54:00.001+01:00

Tiki w / Bubble shade lamp, originally uploaded by gtykal.

Och så går vi över till Tiki. Tiki är en "subkultur" i USA som egentligen bara handlar om design som ligger nånstans mellan mainstream och kitsch. Jag älskar TIki, det är bara så jävla snyggt -för det mesta. Det roliga är att designen bygger på polynesisk folk-konst men till skillnad från den missvisande bild man givit av indianer, är Tiki lättsam och handlar bara om design.
Som liten älskade jag "Kon-tiki"-äventyret, där Thor Heyerdahl seglade över havet med en balsaflotte. Tiki-kitschen föddes, vad jag vet, ur amerikanernas kontakt med polynesien i och med andra världskriget, samt vurmen för just Heyerdahls äventyr.

2008-12-22T14:47:00.001+01:00

> The Majestic Z Lamp , originally uploaded by gtykal.

Ok..... den här vore inte så dum att ha hemma. Men jag gissar att frustrationen över att resten av ens hus inte ser ut som en enda 50-talsdröm skulle bli stor. Bilden från min älsklings-referenssite flickr.

Mid Century Atomic Lamp

2008-12-22T14:45:00.001+01:00

Mid Century Atomic Lamp, originally uploaded by gtykal.

Innan jag går in lite på Tiki vill jag bara blogga ett par ascoola lampor. Denna från en privatsamlare.

2008-12-18T11:56:00.000+01:00

Jag var ingen storläsare av sci-fiböcker under tonåren. Men Asimov hade nåt visst, sådär som Battlestar Galactica (den nya varianten alltså) har idag för mig. När jag bodde i Boston, jag var väl 15, plöjde jag en hel del Richard Corben, Heavy Metal, Liftarens Guide och annan science-fiction. Jag ritade halvnakna och helnakna kvinnor ridandes på drakar.

Corben gör, förutom alla gigantosauriska kukar och bröst, i "Den" mfl. historier, en lysande fantasy med mörka övertoner med H.P. Lovecraft som given referens.

"Secrets Of Our Spaceship Moon", (bilden ovan) inhandlade jag i en bokhandel nånstans i New England när jag var på bilresa med mina föräldrar. Det var ett bokinköp i brist på annat. Den var spännande, men då den utgav sig för att vara en sanningsenlig rapport från någon av Apollos månresor avfärdade jag den som en i mängden av alla konspirationsteorier som florerar kring rymdresorna. Som tex. att ingen nånsin skulle ha rest till månen över huvud taget. Javisst! Hur f-n orkar man lägga ner energi på att tvivla. Nog för att regeringar och andra ljuger om det mesta. Men...

Omslaget hittade jag för övrigt på nätet, boken lämnades kvar i det förlovade landet Amerika.

2008-12-16T13:29:00.001+01:00

Även om Marion Post Wolcott (f. 1910), fotograf, kanske mer utmärkte sig som tekniskt än konstnärligt begåvad, är det intressant att se att färgen lyfter fram människorna i bilden. Detta är 40-tal, en tid som för det mesta presenterats i svart-vitt. Bilden är från Library of Congress samling av bilder i färg från 40-talet, ett vardagsögonblick från ett högst segregerat och oförändrat södern.
"(A FSA cooperative, Bayou Bourbeau plantation, La. A Negro family (?) seated on the porch of a house, Natchitoches)"